Lång dags färd mot natt

Eugene O\’Neills pjäser verkar ofta handla om trasiga människor med missbruksproblematik och noll hopp om framtiden. Samma med relationsdramat Lång dags färd mot natt.

En familj, ett dygn. Mamman är glad och nykter när pjäsen öppnar med en frukostscen, men det går snart över. Båda sönerna har mörkt bagage, för att inte tala om sjukdomar och trubbel att hålla sig i skinnet. Pappan är gravt deprimerad och olycklig över hur livet blev.

Det är inte någon ljus och glättig pjäs, det här, men den är bra! Medberoendeproblemen är realistiska och relationerna knakar trovärdigt. De olika problemen kryper fram gradvis, ingenting slås i huvudet på läsaren. Det är helt rimligt att O\’Neill fick nobelpriset.

Annons

Självbedrägerier och sunkfylla

Eugene O\’Neill hade mustasch, var amerikansk dramatiker och fick nobelpriset 1936.

Jag läste sorgliga dramat The iceman cometh om en nergången krog i New York. En samling hopplösa oduglingar sitter där dag in och dag ut och super bort de pengar de inte har. De har alla varsin livslögn – en pipe dream – som de ständigt berättar för varandra. Imorgon ska jag sluta dricka! Imorgon ska jag gå ut och skaffa ett toppjobb! Imorgon ska jag sluta fnaska och istället gifta mig och bli ordentlig!

Men en dag kommer en av supbröderna in och beställer ett glas vatten… Han har hittat lyckan och vill nu omvända alla andra också. Lyckan nås genom att krossa livslögnen! Total kalabalik uppstår naturligtvis.

Det klagas så mycket på Pearl Buck, det påstås att hon minsann inte egentligen skrev tillräckligt speciellt för att vara värd sitt nobelpris. Well, det finns flera andra som har bra mycket svagare anspråk på sitt pris än Buck. Jag menar inte att O\’Neill är dålig, bara att detta inte var det mest geniala jag någonsin har läst.