I en boklåda på en loppis i somras hittade jag Klas Östergrens lilla roman Ankare, men sedan har den blivit liggande. Tills nu!
Ett fyllo till man driver runt i en liten fiskehamn och beter sig illa. Obegripligt nog har han en fru och ett barn som bara har övergivit honom till hälften. Jag blir mycket irriterad. Men ändå – så långsamt kryper det fram varför han försöker bedöva sig och sitt dåliga samvete. Sannerligen, där finns det skäl att jaga glömska. Mannen sysslar nämligen med en särdeles ljusskygg hantering, i sin strävan att få ihop nog med pengar för att frun och barnet ska kunna leva gott.
Det är ju inte särskilt intressant att läsa om folk som vinglar runt och är berusade. Det är frustrerande och ganska äckligt. Klas Östergren lyckas ändå göra något av berättelsen, så hatten av för det.
Mansporträtten: ganska mångfacetterade. Kvinnoporträtten: obegripliga och mycket, mycket svaga. Sammanlagt läsbetyg: mittemellan.
Litterärt ofog 