Intellektuell internhumor

Thomas Love Peacocks roman Nightmare Abbey är inte en gotisk deckargåta, inte en spökskräckis och inte en vampyrromans. Nej, nej, nej.

Det är en satirskrift från 1818 och den driver gäck med tidens intellektuella storheter: Byron, Shelley och så vidare.

Det är snirkligt och underfundigt och spetsigt men jag måste erkänna att en hel del av lustifikationerna går förlorade eftersom jag inte vet tillräckligt mycket om Byron och Shelley för att förstå alla pikarna. Det är en känsla av att sitta på soffkanten som ny i ett etablerat kompisgäng och missa ungefär hälften av alla insiderskämt. Kanske var Love Peacock sin tids Viktor Barth-Kron?

Fast med mycket högre kvalitet och fler fiffiga latinska ordvitsar.