Jo, jag läste alltså ett av Saint-John Perses poem: Vents ur diktsamlingen \”Oeuvres Poétiques II\”. Det var 120 sidor långt och skrivet enbart i kursiv.
Redan där har jag två invändningar: poesi är bäst i korta doser och det är ofog att skriva mer än ett minimum i kursiv.
Jag gillar inte lyrik som inte berättar något. Saint-John Perse har inte någon handling, han bara staplar ord till långa, obegripliga meningar. Med lite god vilja får jag det till att handla om världens storhet, naturens våldsamma krafter och människans förgänglighet, typ. Det handlar mycket om väder, vindar, hav och mytiska djur. Samt nakna jungfrur.
Men ärligt talat, det är misstänkt likt Kejsarens nya kläder det här. Fluff och slumpvis valda ord gör att alla kan tolka in vad de vill i texten. Och ingen törs säga att det är egentligen mest gallimattias, karln fick ju ändå Nobelpriset.
Och slutligen: jag har försökt googla efter andra läsares analyser av Perse men inte ens franska wikipedian har en bättre (möjligen välvilligare) beskrivning av hans dikter än vad jag skrivit här, vilket väl betyder att det faktiskt är helt obegripligt även för dem som läser på sitt modersmål.
Litterärt ofog 