Sommar vs vinter med Tiffany Aching

Terry Pratchett är så trevlig. Och med det menar jag: knasig, skojig och ett säkert kort – en vet vad en får.

Wintersmith hör till häxserien och handlar om underbara och jordnära lillhäxan Tiffany Aching och hennes supportertrupp av feeglar. Alltså: små blå skotska krigare i miniformat som lever i en typ av myrsamhälle med en drottning i centrum.

Tiffany är placerad som lärling hos en mer senior häxa. En dag gör hon misstaget att råka dansa lite med en metafor för vintern. Vintern blir exalterad över att ha blivit kontaktad av en människa och försöker bryta sig ut ur sitt metaforskap för att kunna ragga på Tiffany. Eftersom hen är en årstid och inte en tänkande varelse går det överstyr och blir till trakasserier snarare än gulligt flörtande. Tur då att Tiffany har skinn på näsan.

Yes, she’d made a mistake. But she wasn’t going to be bullied. You couldn’t let boys go around raining on your lava and ogling other people’s water-colours.

Pratchett är faktiskt förvånansvärt feministisk. Jag blir ofta mycket glatt överraskad, men kanske särskilt i just skivvärldens häxhistorier.

Det är också gott om praktisk livsvisdom i den här boken:

You had to deal every day with people who were foolish and lazy and untruthful and downright unpleasant, and you could certainly end up thinking that the world would be considerably improved if you gave them a slap. But you didn’t because, as Miss Tick had once explained: a) it would only make the world a better place for a very short time; b) it would then make the world a slightly worse place; and c) you’re not supposed to be as stupid as they are.

Men framför allt: Wintersmith innehåller den fantastiska karaktären Horace. Horace är en ost. Horace är ett genidrag. Horace är någon du inte vill möta en mörk natt i en tom gränd.

Bara Terry Pratchett skriver saker som osten Horace.

Annons

Guards! Guards!

Ibland behöver en läsa lite Terry Pratchett. Det är en slags naturlag.

Till exempel Guards! Guards! som är den första i serien om Ankh Morporks vaktstyrka och som bland annat innehåller följande element:

• En domedagssekt som planerar att ta över landet med en falsk tronarvinge
• En stor och många små drakar
• Kärlekshistorien mellan Sam Vimes och den mycket storvuxna och imponerande Lady Sybil
• Bibliotekarien, som berättelsens stora hjälte
• Samt nya vaktrekryten Carrot Ironfoundersons första dagar i metropolen Ankh Morpork.

En klassisk Pratchett, precis vad en behöver för att piggas upp emellanåt.

Thud!

Humoristisk feelgood av Terry Pratchett: Thud! om den halveffektiva poliskåren i Ankh-Morpork och deras försök att hålla ordning i en stad där dvärgar och troll försöker slå ihjäl varandra för minsta lilla.

Thud! är en politisk satir om krig, krigspropaganda och missanvändning av historiska händelser för att rättfärdiga maktspel och intriger idag. Det är smart och roligt men lite mer allvar bakom slapsticken än i en del andra av skivvärldsböckerna.

Det här måste för övrigt vara en av de senare Pratchett-titlarna, Sam Vimes har en \”gooseberry\” som fungerar misstänkt likt en blackberry fast med en liten magisk tomte inuti istället för datorkraft…

Reaper man

Terry Pratchett är alltid rolig och Reaper man handlar om Döden, så den är förstås särskilt bra.

På grund av olyckliga omständigheter åker Döden på en slags semester från sitt vanliga jobb. Han råkar hamna som lantarbetare tack vare sitt skickliga handlag med lien. Men när Döden inte gör sin plikt hamnar alla som borde dö i ett slags limboland och på spök- och zombiefronten blir det plötsligt mycket trångt. Samtidigt kläcks en slags mystiska ägg som utvecklar embryon till mycket farliga köpcentrum.

Roligt, underhållande, lättläst.

Feministen Pratchett

En sak jag tänkte mycket på när jag läste Terry Pratchett nu sist, det var hans framsynta och moderna beskrivningar av manligt och kvinnligt. Alla Pratchetts karaktärer är ju lite av motvalls kärringar och han driver med stereotyper och vänder på alla förväntningar och förutfattade meningar. Det är uppfriskande!

Ta till exempel häxserien inom Skivvärlden. Det är tuffa kvinnor, fullt kapabla, inget trams. De håller sig inte inom de smala ramarna för idealt kvinnligt, de spränger gränserna.

Jag undrar om inte Terry Pratchett är gravt underskattad. Han är en riktig pärla på så många sätt.

Till skillnad från gubbarnas gubbe Horace som nu verkar sätta en ära i att provocera och verka dum bara för sakens skull.

Små blå män och en häxa med fårliniment

Terry Pratchett är ju alltid rolig men jag tror att jag föredrar de Discworldböcker som handlar om Ankh-Morpork framför böckerna om häxor.

The wee free men är första häxboken om Tiffany Aching, gryende häxa inom fåruppfödningen. Hon får ett särskilt förhållande till en klan av små blå vilda män med skotsk dialekt och en viss likhet med en myrkoloni. För att rädda sin bror samt världen måste Tiffany gå genom en portal till ett parallelluniversum och besegra en fedrottning som använder drömmar (och mardrömmar) som främsta vapen.

Det är roligt, förstås, men kanske aningens mindre halsbrytande jätteroligt än en del andra böcker i serien. Men – mycket bra som äventyrsfantasy och utmärkt för ungdomar som inkörsport till tyngre Pratchett.

MORT, sa Mort

Ibland sätter vi igång ett högläsningsprojekt, min livspartner och jag. Vi turas om att läsa högt för varandra ur en bok vi valt tillsammans. Väldigt mysigt. Vi har läst t.ex. Hemsöborna, Hertigens kartonger, Er ist wieder da och Oliver Twist på det sättet.

Nu senast läste vi fantastiskt roliga Mort av Terry Pratchett. Om en ung pojke som blir lärling hos Döden, med alla Pratchettska tvistar, intrigvändningar och ordlekar.

Rekommenderas varmt!

Apokalypsen har aldrig varit roligare

Tänk dig att Neil Gaiman och Terry Pratchett skriver en bok om apokalypsen tillsammans. Hur roligt skulle inte det bli?

Det är ännu roligare – för det har nämligen hänt på riktigt. En skruvad, absurd komedi om en ärkeängel och en ärkedemon som först råkar tappa bort antikrist och sedan ingår en hemlig pakt för att stoppa armageddon. De har nämligen blivit lite för förtjusta i jordelivet och vill inte att snabba bilar, gamla böcker och färggranna fruktdrinkar ska behöva utplånas i den sista striden.

Boken heter Good omens och är rolig underhållning för alla med det minsta uns nördhumor.

Journalism i Ankh-Morpork

Av någon outgrundlig anledning började jag inte läsa Terry Pratchett förrän ganska nyligen. Skivvärldsserien är ju fantastiskt rolig och precis sådan där absurd humor jag gillar. Så jag läste The truth som den gula huliganens pappa bidragit med till gemensamma bokhyllan.

William de Worde råkar uppfinna en dagstidning. I redaktionen ingår ett gäng dvärgar, en fotograferande vampyr som svimmar av varje gång blixten går samt den undersköna Sacharissa Cripslock. De vill berätta sanningen om saker som händer i Ankh-Morpork men hamnar omedelbart i trubbel på grund av ett scoop om en pågående konspiration mot stadens styrelse. Som tur är har de ett trumfkort på hand: en hink magiska ålar som kan skapa mörkt ljus med tidsloopar i. Skruvat och fartfyllt i bästa Pratchettstil.

Fifth elephant

Jag lyssnade på Terry Pratchetts Fifth elephant i ljudboksformat. Lättsam underhållning!

I den bizarra skivvärlden kan allt hända, och gör det också. I Fifth elephant måste vaktkommendant Vimes åka som diplomatiskt sändebud till Überwald för att delta i kröningen av en dvärgkung samt förhandla om isterimport tillbaka hem till Ankh Morpork. Väl där blir han inblandad i en statskuppshärva med både vampyrer och varulvar. Det är fantastiskt fantasirikt och en underbar egensinnig humor.

Jag hade roligt åt boken, trots att jag tycker ljudbokskonceptet är svårt. Det är lätt att bli distraherad så den enda gången jag lyssnar på ljudböcker är när jag är ute och springer. Och som sällskap på löprundorna var Pratchett toppen!