Sommarpratarna: sammanfattning av intryck

Som vanligt: sommarpraten i P1 blir aldrig som en tänkt sig. Flera av de som jag var mest intresserad av innan visade sig vara ganska tråkiga (Jens Stoltenberg – en mycket bra talare men så väldigt försiktig på politikervis och därför inte särskilt spännande) och en del jag aldrig tidigare hade hört talas om var ju jättebra. Den gamla tumregeln gäller dock fortfarande: sport- och musikpersoner är oftast tråkiga (undantag: Lina Watz) medan komiker och författare ofta är skickliga på att berätta bra historier även när de inte har något speciellt att säga.

Topp-10 sommaren 2021:

1. Anders Ankan Johansson
2. Anna Kinberg Batra
3. Olga Persson
4. Lap-See Lam
5. Henrik Ekman
6. Matilda Hofling
7. Mats Jonsson
8. Sara Bruun
9. Hanna Wallensteen
10. Peter Sjölund

Lap-See Lam var en särskilt intressant bubblare! Med ett ovanligt berättargrepp. Jag gillade det skarpt. Däremot blev jag lite besviken på Jonas Karlsson som försökte sig på någonting lite för konstnärligt och pretentiöst.

Största skrattet: när Claudia Olsson inledde sitt sommarprat med att hon ”fäste ögonen på något”, fniss! Jag avbröt efter ytterligare fem minuter eftersom hon inte alls fångade mitt intresse. Men felsägningen om ögonfästning var rolig.

Annons

Sommar i P1 2021

En rätt tam lista med sommarvärdar i år, tycker jag. Varför fjantas det så mycket med internetförsäljare, förlåt influencers, och med Pernilla Wahlgrens olika ungar?

Jag räknar med att försöka lyssna på Jens Stoltenberg, Hans Rosenfeld och Anders Ankan, resten får vi väl se med.

Och så hoppas jag att årets producenter slutat tvinga sina sommarpratare att använda det genomusla upplägget att kasta sig rakt in i dramatisk anekdot som teaser. Låt årets sommarprat följa en lite mer rimlig och lite mindre löjlig dramaturgi med början, mitt och slut. Vi är vuxna människor som lyssnar, vi kan hantera en logisk följd.

Glad Kyndelsmäss!

En högtid som har Spanarna i P1 att tacka för allt.

Dessutom är det Play Your Ukulele Day, bara en sån sak.

Årets sommarpratare hittills – några tankar

Det har blivit en hel del sommarprat i lurarna, även om jag klickar bort fler än hälften på grund av tråkigt. Tips till alla: ingen bryr sig om er barndom. Barn gör ointressanta saker. Och den idiotiska abrupta inledningen som alla kör med, av typen \”Jag öppnar [sic] dörren. Vinden blåser i mitt morgonrufsiga hår. Plötsligt ser jag….\”, den måste ni sluta med, det blir inte spännande, bara tröttsamt och krystat.

Bäst under första delen av sommaren, tycker jag: 

– Ola Wong (har någonting konkret att berätta och gjorde det på ett lite annorlunda och mycket uppfriskande sätt)

– Greta Thunberg (pratade om fakta, inte om sig själv – det borde fler göra)

– Sofie Sarenbrant (använde möjligheten att få ut ett budskap om något viktigt)

– Kjell A. Nordström (ger intryck av att vara en smått irriterande person men ett intressant sätt att förklara vad ekonomi egentligen är)

– Gunilla von Platen (ska en prata om sig själv ska en i alla fall ha en unik och intressant historia att berätta)

– David Sundin (lättsamt underhållande anekdoter om ingenting, men väl levererade)

Vilka har du lyssnat på och gillat?

Vem ska en tro på?

Jag har den senaste tiden sett/lyssnat på två intressanta dokumentärserier på tema sexuella övergrepp.

Å ena sidan Att rädda ett barn på SVT dokumentär, å andra sidan Hästgården, SR P1 dokumentär.

Det är nog lätt att känna hopplöshet efter de här dokumentärerna – vem ska en egentligen tro på? Ska en alltid lyssna på offren för övergrepp? Eller kan det vara så att anklagelserna bara är påhittade? Men om anklagelser kan vara falska, hur ska en då kunna ta påstådda våldtäktsoffer på allvar?

Svaret är förstås att det inte finns ett enda facit. Alla män är inte förövare men vissa är det, alla kvinnor talar inte sanning men många gör det, och varje fall är unikt. Men det är inte det som är den viktigaste slutsatsen från de här dokumentärerna. Det viktigaste är detta: de som inte har lyssnat på alla sidor av saken måste låta bli att blanda sig i. I båda de här fallen har saken förvärrats av utomstående som tagit ställning utan att ha hela bakgrunden klar för sig. Folk är alltför snabba att kommentera på internet eller tala ut i media om saker de faktiskt inte vet någonting om och det ställer till så otroligt mycket skada.

I båda fallen har experter och domstolar kommit fram till en sak efter att ha hört båda sidor och efter att ha tagit del av alla bevis och all bakgrund, men folk som bara har läst eller hört en vinklad version av berättelsen anser sig ändå vara kompetenta att ifrågasätta resultatet. Hur blev det så?

Till exempel den mamma som ställde upp på en intervju i TV och försvarade den anklagade ridläraren – han skulle ALDRIG ha kunnat göra något sånt mot unga tjejer. Det visste ju hon, för hennes dotter red på den ridskolan. Och därmed gjorde hon det omöjligt för dottern att berätta för mamman att hon också varit regelbundet utsatt. Hur känns det för den mamman när dottern till slut lyckas bryta tystnaden, tjugo år senare? Det är bättre att inte vara alltför säker på sin sak. 

Slutsats: om du inte faktiskt vet, kommentera inte, ta inte ställning. Lämna dömandet åt domstolen.

Och nej, internet är inte en giltig domstol.

Sommar i P1

Även om konceptet börjar bli rätt urvattnat och alltför många sommarprat förpackas i den krystade modell som Sveriges Radio tror är en fiffig dramaturgi, så kommer jag nog ändå försöka lyssna på ett par Sommar i P1 i år igen.

Nämligen Greta Thunberg, Mona Sahlin, David Sundin och Siri Hustvedt. Resten är jag mindre intresserad av, men vem vet – ibland är det ju de oväntade korten som visar sig vara bäst att lyssna på.

I ur och skur

Jag har återknutit en gammal bekantskap: Så funkar det med Anders och Måns. För mycket mycket länge sedan när jag stod i studentnationens kök på fredagkvällarna och stekte hamburgare åt andra studenter, då lyssnade vi alltid på Så funkar det.

Tänk att de håller på än idag! Och de är fortfarande skojiga och lärorika.

Häromdagen lärde jag mig till exempel att uttrycket \”i ur och skur\” kommer från \”i yr(väder) och skurar\”, alltså i blåst och regn.

Häpp! Så funkar det.

Sommarprat: blandade tankar

Vissa lyckas berätta väldigt mycket trots att de verkar prata om ganska lite (Jonas Hassen Khemiri, Stina Wollter). De är duktiga berättare, de väljer sina detaljer rätt, de går inte in på banala barndomsminnen i onödan.

Vissa pratar en massa men har antingen inte varit med om särskilt mycket eller är dåliga på att paketera det de har på ett berättarvärt sätt (Carin Rodebjer, Grynet Molvig).

Vissa repeterar floskeln \”min resa\” ungefär var sjunde ord, och de menar inte att de har åkt till någon spännande plats (Caroline Farberger).

Det är som vanligt en salig blandning av banaliteter och anekdoter. De som är bra har antingen ett spännande innehåll eller ett bra sätt att leverera innehållet, men om bådadera saknas då hjälper det inte att en har varit aldrig så duktig på att spela ishockey.

Radioböcker: Herman Koch

Jag har upptäckt en rolig holländsk ljudbokspodd: Radioboeken. De låter författare skriva små noveller och läsa in dem till poddsändningar. Jag lyssnade på Herman Koch, författaren till Middagen. Han läste upp en fantastisk liten berättelse om lögner.

Den unge Herman Koch upptäcker att ibland blir han lättare trodd om han ljuger än om han talar sanning, han upptäcker hur fabulerandet kan fungera som skydd. Han växer upp och blir författare. Han inser att det inte finns någon tydlig gräns, det som är den enes sanning är den andres lögn. Och sedan avslutar han med en fantastisk final om hur han hade en våt natt med Hillary Clinton…

Fantastiskt och väldigt roligt! Noveller i ljudboksform är ju genialt.

Särskrivning i tal eller kreativ adjektivböjning?

Jag lyssnade på radioprogrammet Vetandets värld om mer klimatsmart mat för våra husdjur. Spännande!

Förutom att reportern hela programmet igenom använde \”vegan\” som adjektiv: \”vegan hundmat\”. När jag skriver ner det ser det ut som särskrivning. Är det månne en anglicism? Själv skulle jag böja det som \”vegansk hundmat\”, det funkar både i tal och skrift.

Vad tycker ni andra?