Tematrio: krig och elände

Lyrans tematrio denna vecka handlar om krigets fasor.

Krigsskildringar finns ju i massor! Jag ger ett hedersomnämnande till Illiaden och ger mig sedan raskt in i triotipsandet:

Väinö Linna, Okänd soldat, är en ohygglig berättelse om unga rekryter som är ute i blöta träskmarker och kall snö under finska fortsättningskriget mot Ryssland, 1941-44. Inga förskönande nationalistiska slogans, bara elände, kallbrand, dåliga rationer och synen av en vän som sprängs i bitar. Detta är en mycket viktig och mycket läsvärd bok, det bästa manifestet för pacifism som hade kunnat skrivas.

Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol handlar om ett par tvillingsystrar som genomlever Biafrakriget i Nigeria. Otäckt, otäckt och strålande väl berättat. Om våldtäkt som vapen, om familjer som hamnar på olika sidor stridslinjen och om vad som händer när gamla hierarkier ställs på huvudet och kaos bryter ut.

Slutligen, Erich Maria Remarque, På västfronten intet nytt, om de fasansfulla och hopplösa skyttegravarna i första världskriget. En ung grabb skickas ut som bårbärare och lär sig ljuga, stjäla och gömma sig, det vill säga: överleva. Om hur människor i krig snabbt blir avtrubbade och om det nödvändiga i att avhumanisera fienden. Fast att båda sidors arméer består av lika rädda, osnutna pojkmän.

Om folk kunde ägna sig mer åt att läsa skulle färre krig hinnas med. Så det så.

Im Westen nichts Neues

Jag nämnde häromsistens Väinö Linna och hans fantastiska skildring Okänd soldat. Men Linna är inte den ende som lyckats sätta ord på krigets elände, en annan otäck klassiker är Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. 

Remarque skrev den 1929 när han var i trettioårsåldern, han fortsatte sen att skriva fram till sjttiotalet.

På västfronten intet nytt berättar om hur de unga rekryterna gradvis blir mer och mer avtrubbade i de leriga, hopplösa skyttegravarna under första världskriget. En mycket realistisk skildring av människans försvarsmekanismer när allting är som värst. Läs den!