Jag hade tänkt ut en väldigt bra påskutflykt för oss med två teman: böcker och gränsturism.
Det finns en rolig by mellan Belgien och Nederländerna som har Europas mest komplicerade gränsdragning inklusive gränser som går tvärs genom hus, restauranger och butiker – vilken rolig grej! Tänkte jag.
Och så hade vi tänkt åka och titta på treriksgränsen Tyskland-Belgien-Nederländerna, bara för att det är så lustigt med tanken på fiktiva nationsgränser mitt inuti Europa.
Dessutom en bokfestival i byn med flest bokaffärer per capita i hela EU samt ett besök i den före detta kyrkan i Maastricht som nu är världens vackraste bokaffär.
Inget av detta hände, naturligtvis, men resa med gränstema fick vi ändå.
Det är en lång historia, men vi fattade till slut beslutet att åka tillbaka till Sverige, trots att alla i Belgien anser det vara ett självmordsförsök. Vi hade laddat med dokumentation och pass för att bevisa vår rätt att korsa gränserna samt masker, handskar och handsprit för att försöka undvika smitta längs vägen.
Det gick oväntat smidigt! Tomma motorvägar genom hela Europa, fram tills att vi korsade in i Sverige där trafiken ser ut… ungefär som vanligt. På fyrtio minuter genom Stockholm kring midnatt såg vi lika många personbilar som vi hade sett under HELA DAGEN genom hela Tyskland. Mycket märklig känsla.
Men det här med gränskontroller inom Europa alltså – det måste snarast möjligt återförpassas till historiens sophög. Om inte förr så står det väl nu ändå klart för alla vilken genial grej det är med tullunionen och samarbetet mellan EU-länderna? Vi tar det för givet i fredstid och jag vill ha tillbaka det omedelbart. Det är inte gränser som kommer att stoppa covid19, det är vad folk gör inom länderna…
Bokaffären i Maastricht besöker vi ett annat år, det blir tid för det så småningom igen.
Litterärt ofog 