Sammanträffanden

Ibland bjuder livet på lustiga sammanträffanden – eller så är Kim Stanley Robinson helt enkelt mycket mer känd än jag vetat.

Häromdagen satt jag på ett flygplan och hade klimatångest. Läste Monica Byrnes The girl in the road (jo, den är hittills mycket bra, återkommer i frågan) och hajade till när huvudpersonen berättar om sin läslista. Hon tar med sig Kim Stanley Robinson på flykt över persiska viken!

Läslista enligt Monica Byrne

Vi läste ju hans The ministry for the future i bokklubben häromsistens. En bok om klimatångest…

Men det blev ännu värre, för när jag tittade upp ur Byrne och sneglade över mittgången – vad såg jag, om inte ett livs levande exemplar av The ministry for the future i händerna på min medpassagerare.

En konspiration, på min ära!

Ständigt denne Robinson

Med tjugo kilo potatis på autobahn

Tassahunden är en flytthund. Liksom sångsvanen tillbringar hon sommaren (och, olikt svanen, vintern) i Sverige men höst och vår i Belgien.

Hundtransporten norrut i maj inkluderar alltid ett lager förodlade tomat- och squash-plantor. Hundtransporten tillbaka söderut i augusti har en last av egenodlade grönsaker och hemkokt sylt. I år kör vi ner fyra fulla kassar + en kylväska med godsaker.

Den inre ekorren har upptäckt torkning

Frågan är om det verkligen fortfarande gills som lokalproducerat om en tar med sig maten 170 mil bort?

Resans största besvikelse: frisören Fön&sax i Landskrona som ju har missat att Sax&fön hade varit mycket roligare.

Vi lyssnar på Stephen Fry och är mycket glada att två tredjedelar av resan redan är överstökade. Håll tummarna för att vi överlever sista biten också.

Är vi framme snart?

Kon-tiki och jag

Foto: de duktiga seglingsinstruktörerna från Upsala Segel Sällskap [sic!]

Nja, det var väl varken en Pequod, en Argo eller en Hispaniola. Men rätt skoj var det ändå, att testa jollesegling igen på äldre dar. Synd bara att det knappt blåste. Om det inte går halv storm är det inte värt besväret med segling…

Klubbens särskrivna namn är ett annat smärre problem.

Påskutflykt

Jag hade tänkt ut en väldigt bra påskutflykt för oss med två teman: böcker och gränsturism.

Det finns en rolig by mellan Belgien och Nederländerna som har Europas mest komplicerade gränsdragning inklusive gränser som går tvärs genom hus, restauranger och butiker – vilken rolig grej! Tänkte jag.

Och så hade vi tänkt åka och titta på treriksgränsen Tyskland-Belgien-Nederländerna, bara för att det är så lustigt med tanken på fiktiva nationsgränser mitt inuti Europa.

Dessutom en bokfestival i byn med flest bokaffärer per capita i hela EU samt ett besök i den före detta kyrkan i Maastricht som nu är världens vackraste bokaffär.

Inget av detta hände, naturligtvis, men resa med gränstema fick vi ändå.

Det är en lång historia, men vi fattade till slut beslutet att åka tillbaka till Sverige, trots att alla i Belgien anser det vara ett självmordsförsök. Vi hade laddat med dokumentation och pass för att bevisa vår rätt att korsa gränserna samt masker, handskar och handsprit för att försöka undvika smitta längs vägen.

Det gick oväntat smidigt! Tomma motorvägar genom hela Europa, fram tills att vi korsade in i Sverige där trafiken ser ut… ungefär som vanligt. På fyrtio minuter genom Stockholm kring midnatt såg vi lika många personbilar som vi hade sett under HELA DAGEN genom hela Tyskland. Mycket märklig känsla.

Men det här med gränskontroller inom Europa alltså – det måste snarast möjligt återförpassas till historiens sophög. Om inte förr så står det väl nu ändå klart för alla vilken genial grej det är med tullunionen och samarbetet mellan EU-länderna? Vi tar det för givet i fredstid och jag vill ha tillbaka det omedelbart. Det är inte gränser som kommer att stoppa covid19, det är vad folk gör inom länderna…

Bokaffären i Maastricht besöker vi ett annat år, det blir tid för det så småningom igen.

Svar på resegåtan

Om jag hade varit ute och rest i veckan, då hade jag rest till Herman Kochs, Anne Franks och Harry Mulischs hemland Nederländerna.

Närmre bestämt till Haag, mest känt för den internationella brottsmålsdomstolen, men kanske också för fina muséet Mauritshuis där tavlan Flicka med pärlörhänge hänger, den som inspirerade Tracy Chevaliers roman med samma namn.

Det där sista grämer mig särskilt med den inställda resan, vi var lovade en privat kvällsvisning av Mauritshuis under besöket. Låt oss hoppas att det blir en ny chans någon gång framöver.

Bra gissat, Feministbrud!