Shamela

Fler än jag verkar ha retat sig på Richardsons Pamela. Den självgoda tonen, de enormt långa smygskrytiga breven, de hycklande moralpekpinnarna… Bibliotekarien och bokbloggaren Katarina tipsade om Henry Fieldings samtida parodiversion Shamela.

Tyvärr verkar någon ha gömt Shamela i stadsbibliotekets magasin – boken är markerad som \”inne\” men stod inte på rätt plats och den vänliga bibliotekarien som sprang i kulvertarna och letade åt mig kunde inte hitta den. Jag får försöka en annan gång.

Tack till Katarina för tipset!

Annons

Pamela – dygden belönas – eller?

Samuel Richardsons klassiker Pamuela; or, virtue rewarded är lång, mycket lång. På sjuttonhundratalet fanns inga hårdhänta redaktörer som markerade strykningar i texten, och papper fanns i överflöd, av allt att döma.

I korta drag: sextonåriga Pamela arbetar som kammarjungfru hos en rik adelsdam. När den gamla kvinnan dör tar hennes son över hushållet. Han blir blixtförälskad i Pamela och fast besluten att få henne i säng. Men Pamela är strängt uppfostrad – fattig men mycket dygdig. Hellre dör jag! utbrister hon, och motstår alla attacker. Mannen bestämmer sig då för att kidnappa Pamela och håller henne inspärrad under hårda förhållanden för att tvinga henne att ge med sig. Pamela håller på sin \”ärbarhet\” och vinner därmed mannens verkliga kärlek.

Med nutida perspektiv är det här en fullständigt vansinnig roman. Vad håller flickeflarnet på med? Varför stannar hon och försöker omvända honom, efter allt han har utsatt henne för? Och är de ironiska eller helt allvarligt menade, alla Pamelas småskrytiga brev hem om hur älskad hon är av alla och hur god och blygsam hon är? Kommer det någonsin komma en knorr, en intrigvändning, något som gör berättelsen mer komplex? Nej.

Men det är också en förfärlig påminnelse om den totala skyddslöshet fattiga människor (flickor, särskilt) befann sig i innan rättsstat och allmänna mänskliga rättigheter hade etablerats. Pamela har ingenstans att vända sig, det finns ingen polis, ingen jourlinje att ringa. Grannarna ser inget problem – hon är ju bara en fattig tös och han är man, vad finns där att göra? Det är intressant på flera plan: både i det som berättas och i hur självklart det berättas.

Huvudantagonisten är en förskräcklig person, nästan ännu värre i slutet när han har \”blivit god\” än under tiden som ond sexuell predator. Han skriver nämligen långa listor med regler för sin lydiga hustru: hon får aldrig göra honom arg, strunta i att klä sig fint, säga emot eller visa tecken på egen vilja… Pamela tycker att det verkar rimligt. Det tycker inte jag.

Richardson har inget förtroende för läsaren så för säkerhets skull slutar boken med ett facit på hur en ska förstå berättelsen: du som ung flicka ska ta Pamela som din förebild, du som ung adelsman ska låta bli att kidnappa husan – men om du råkar göra det, gift dig i alla fall med henne efter våldtäkten.

Det är en lång, lång bok.*

* Och då gav jag ändå upp efter Volym I och fortsatte inte med de trehundra sidorna i Volym II.