Bokklubben läste alltså The ministry for the future av Kim Stanley Robinson.
Det är en lite märklig bok och jag tyckte egentligen inte om den, men är glad att jag läste den. Den var intressant och fick igång en massa tankeprocesser.
En ganska nära framtid: IPCC-rapporterna och en serie extrema väderhändelser (bland annat värmeböljor med tiotusentals dödsoffer) i kombination med aktiv eko-terrorism har äntligen fått eld under galoscherna på mänskligheten. Parisavtalets parter instiftar ett nytt globalt FN-organ som ska granska att avtalet följs, det får skämtsamt smeknamnet Framtidsministeriet, med uppdrag att bevaka att världen räddas på vad sätt det går.
Boken består av en stor mängd fristående kapitel från många olika personers perspektiv, som tillsammans ger en mosaik av framtidsglimtar (jmf World War Z). Men mest följer läsaren framtidsministeriets direktör Mary, samt klimataktivisten Frank. Deras vägar korsas förstås ganska snart.
Det här ska vara en hoppfull bok om möjliga lösningar – ett framtidsscenario där vi faktiskt vänder klimatförändringen och får planeten på rätt väg. Och det är smäckfullt med olika lösningsförslag, allt från geoengineering för att rädda glaciärer till finansiella instrument för att folk äntligen ska börja betala vad saker faktiskt kostar. The Half Earth Project som vill bevara mer natur åt vilda djur och växter har fått genomslag och flygresor har i princip stoppats helt. Befolkningen i världen minskar. Världen genomgår en total omdaning.
Problemet: det verkar så otroligt osannolikt. Och alla lösningar bygger på återinförande av statssocialism. I Robinsons värld är alla fattiga för klimatåtgärder och alla rika är bovar; alla stater gör bara goda miljöval och alla företag vill bara förstöra. Jag tror han har fel. Titta till exempel på de gula västarna i Frankrike som satte stopp för ett förslag till miljöomställning med bland annat ökad beskattning av fossila bränslen – det var inte överklassen som stod i rondellerna och kastade gatsten. Det finns folk både för och emot i varje befolkningsgrupp. Och alla stater är inte bättre förvaltare av våra gemensamma resurser, se på gulfstaterna, USA under Trump, Ryssland under Putin… Dessutom tror jag inte alls på blockchain som gudagiven lösning på allt. Robinson verkar ha missat hur otroligt mycket energi som går åt för blockkedjor, det är inte en klimatsmart grej.
Däremot tror jag han har helt rätt i att det tyvärr nog kommer krävas ett antal katastrofer och incidenter där miljontals människor dör i bränder, värmeböljor och översvämningar innan vi får ändan ur och börjar ta ordentliga krafttag. Vi har haft alla de problemen nu i somras, med ett antal dödsfall som följd – men det har inte fått brett genomslag i form av avbokade flygresor, koldioxidskatter och sträng lagstiftning mot kolkraft och oljeborrning! Tvärtom. ”Bara ett par hundra döda” verkar inte räcka. Precis därför drar en del karaktärer i Robinsons roman slutsatsen att terrorattentat blir nödvändigt, en form av planetära självförsvarsaktioner.
Det är inte en dålig bok. Men det är ingen bra roman. Det är något annat än en roman, kanske snarare en idébok eller debattbok, i romanförklädnad. Den ska inte läsas för sina litterära kvaliteter, för det har den inga. Men det kan vara en källa till inspiration, och tanken: skulle det här kanske funka på riktigt? Hur skulle vi göra för att det skulle kunna funka på riktigt? Vad ska vi egentligen ha för plan för att fixa jobb när den nödvändiga omställningen äntligen genomförs? Hur ska vi skatteväxla så att smutsigt blir dyrare och rent blir billigt?
Klockan tickar…
Litterärt ofog 