Europeiska bokklubben läste Normal people av Sally Rooney, ett irländskt relationsdrama.
Connell och Marianne går i samma gymnasieskola men Connell är cool och populär medan Marianne är en tönt utan vänner. Connells mamma är fattig och städar hos Mariannes mamma som är rik. Genom sin intellektuella koppling (! osannolikt) upptäcker de ändå att de blir attraherade av varandra och inleder ett hemligt förhållande – hemligt eftersom Connell tycker att det vore så pinsamt om kompisarna fick reda på att han ligger med skolans mest mobbade tjej. Läsaren får sedan följa med Connell och Marianne upp i universitetsåldern och hur de går in och ut i varandras liv och aldrig riktigt reder ut vad de egentligen ska ha för slags relation.
Det är en bok om självskadebeteende, bristande kommunikation och om socialt tryck på unga människor och vilka konsekvenser det får på osäkra ungdomar. Det är en bok om dåligt sex, dåliga relationer och i största allmänhet en oerhört deprimerande feel-bad-historia där alla mår uselt och beter sig illa. Lär er av era misstag, dumhuvuden! Tänker jag. Men inte.
Det är inte en dålig bok men inte heller någon enorm aha-upplevelse. Framför allt läser jag den och tänker: så väldigt skönt att inte vara kring tjugo år gammal längre, så onödigt dramatiskt och korkat allting var på den tiden. Jag föredrar att vara vuxen och inte behöva bry mig om vad andra tycker och säger.
Litterärt ofog 