Harry Potter och det förbannade [sic] barnet

Tack och lov för goda vänner! Min vän M lånade ut Harry Potter and the cursed child när jag behövde det som bäst. En verklig räddare i nöden.

Att läsa ett dramamanuskript istället för en renodlad roman gör mig ingenting men jag hade ändå låga förväntningar på boken. Något i stil med \”så typiskt att hon skriver en åttonde bok bara för att fortsätta tjäna pengar, skrumpf gnäll\”.

Men den var ju riktigt underhållande! Inte i klass med de sju riktiga böckerna och med viss \”Fredrik-Backman-varning\” (alla blir vänner. Alla.) Men ändå, överraskande rolig att läsa. Scenanvisningarna är fantastiska, jag blir väldigt nyfiken på hur de har löst alla specialeffekter.

Det handlar om Harrys misslyckade son Albus som kommer på kant med familjen p.g.a. att medelålders Harry beter sig som en egoistisk skitstövel (jmf Harry Potter and the Order of the Phoenix). Albus får tag i en magisk mojäng han inte borde ha och plötsligt är jordens undergång nära… Som vanligt är Severus Snape och Hermione Granger bäst.

Harry del 7

Det blev sträckläsning av sjunde Harryboken, det är ju så svårt att hålla sig.

Den är bra! Spänning, relationer och oväntade vändningar. Hermione och Snape är bäst, tänk om det kunde komma en spin-off-serie med bara dem? Den skulle jag se.

Problemet är bara att nu blev jag omedelbart sugen på att läsa om hela serien igen, men någon måtta får det faktiskt vara, det får dröja minst ett år till nästa gång.

Harry del 6

Sakta men säkert betar jag av HarryPotter-böckerna och nu var det alltså dags för den sjätte, en av mina favoriter i serien.

Harry har lugnat ner sig en aning och är inte lika arg som i femman. Istället börjar han snegla på Rons syrra. Det är kärlekstrassel till höger och vänster och mitt i alltihop måste Harry koncentrera sig på att rädda världen också. För nu är kriget på väg att bryta ut!

Och nu kommer den stora frågan: hur länge kommer jag kunna hålla mig innan jag läser sjunde och sista boken? Det kliar i fingrarna, det kan jag lova…

Harry del 4

Jag läste ut den fjärde delen i HarryPotter-serien (ödlehjärnan blev GLAD!) och måste genast kasta in en rättelse:

Angelina Jones hudfärg nämns visst, på ett ställe i boken beskrivs hon som \”a tall black girl\”.

Hermiones burriga hår nämns också ofta och visst låter det som en möjlig afro när en läser med de glasögonen på.

I övrigt är just Goblet of fire en av de skummaste böckerna i serien, näst efter första boken. Här blandas bisarra äventyr med ett första uns verkligt mörker. Logiken håller kanske inte hela vägen, men det vägs upp av den höga hastigheten genom hela storyn. Och nu börjar jag komma fram till de mer intressanta delarna i serien… Fortsättning följer!

Tematrio: kvinnor som skriver om män

Lyran undrar om våra bästa tips på minnesvärda mansporträtt skrivna av kvinnor.

Mary Shelleys Frankenstein är en av de mest sorgliga och fina romaner jag vet. Inte alls så grov och rå och brutal som de flesta filmatiseringarna! Om ett stackars ensamt monster och hans fege (?) pappa.

J. K. Rowling är ingen höjdare på att beskriva kvinnor (Mrs Weasley, jag tittar på dig), men min favoritkaraktär Severus Snape är en fantastisk figur.

Gunilla Bergström har annars skapat den kanske bäste manliga förebilden i svensk litteratur: Alfons Åbergs pappa. Vilken klippa! Borde skickas på rökavvänjning men i övrigt en stabil karl med ständigt lugn och goda läsvanor (papperstidning FTW).

Tematrio: jag får inte vara med

Lyrans bokblogg får inte åka på bok- och biblioteksmässan. Trist! Fast vad är väl en bokmässa, den kan ju vara tråkig och dötrist och långtråkig och alldeles…alldeles… ja, jag vet inte vad.

Temat för dagens trio är i alla fall roliga fester som en inte får gå på.

Som i Tove Janssons underbara Vem ska trösta Knyttet? 

\”Och knyttet gick med trötta ben mot väster 
han var så ensam som ett knytt kan bli. 
Där satt en glad hemul med sina gäster 
och tände på ett stort fyrverkeri. 
Varenda en bar blommor i sin svans 
och inne under träden var det dans 
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång 
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong 
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör 
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför. 
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: 
stig in och säg godafton så de SER att du är här!\”

Eller som i Harry Potter och Halvblodsprinsen där Professor Slughorn har exklusiva kalas för en liten utvald krets. Neville Longbottom och andra som inte har något att glänsa med får den tvivelaktiga äran att hjälpa till som serveringspersonal…

Stackars Jane Eyre får också sitta igenom ett och annat kalas. Fast inte som gäst, bara som guvernant i bakgrunden, med ett öga på sin unga elev. Medan Mr Rochester dansar med de rika damerna i fina klänningar. Och medan de rika damerna syrligt och ogenerat kommenterar och kritiserar henne – inom hörhåll.

Du Lyran, jag håller tummarna för att det kommer en magisk gudmor till dig snart, med mässbiljetter, pumpavagn och allt!

Ron Weasley och hederskulturen

Det pratas mycket om hederskultur och \”hedersrelaterat\” våld som om det bara var något som fanns i främmande länder, hos främmande människor och i främmande kulturer.

Ursäkta hallå, dags att vakna!

Om det inte funnes en gnutta hederstänkande även här hos oss, varför var det då aldrig något ramaskri och skandaldebatt om de otrevliga passagerna i Harry-Potter-serien där Ron Weasley grumsar om vem som får och inte får kyssa hans syster? Som om Harry skulle behöva RONS tillåtelse snarare än GINNYS för lite hångel.

Nu var ju Ginny Weasley en tuff brud som sa ifrån åt sin puckade bror – men att tänket över huvud taget finns där och att vi alla tog det för helt normalt att Ron betedde sig på det viset, det är ändå tänkvärt.