Det är lika bra att jag erkänner på en gång: jag gillade inte Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon. Nu är det sagt, varsågoda att rasa i sociala media.
Jag har ofta svårt för just latinska världens författare, oklart varför. Jag har väl läst för många titlar som visade sig vara bara romantiskt trams och babbligt svammel med machokulturens typiska sätt att beskriva kvinnor som objekt eller möjligen mycket sexualiserade subjekt.
Så när nordiska bokklubben tog sig an Marina av Ruiz Zafon hade jag låga förväntningar. Och blev därför glad. Det var ju inte alls något romantiskt blaha, det var ju en rätt ruggig spökhistoria! Roligt.
Varför är det förresten så att det läskigaste som finns är läskiga dockor?
Litterärt ofog 