På förekommen anledning (en anonym kommentar i mindre trevlig ton) kommer här en utökad förklaring till varför jag inte har något till övers för Runeberg och i synnerhet dikten om Sven Duva ur Fänrik Ståls sägner.
Den namnlösa personen som kommenterade mitt blogginlägg tycker att \”man förväntar sig mer av någon som gillar att läsa än en simpel avhyvling av Runeberg\”.
Käre anonyme läsare, jag håller inte alls med dig! Jag har all rätt att kritisera hela världens litteratur, det är nämligen en del av den ständigt pågående dialogen mellan böckerna och deras läsare. Och det är inte Runebergs enkla poesi jag ogillar – den är jättefin.
Det är budskapet som är problemet.
Runeberg var ett barn av sin tid och den tidens anda känns idag murken, härsken och för länge sedan begravningsfärdig.
Runebergs mansideal är en machoman som tar till våld hellre än tänker efter. Runeberg skrev ett krigsförhärligande nationalistiskt epos som naivt förskönar den \”enkle finske patrioten\”. (Nota bene att Runeberg själv inte hade ett dyft egen erfarenhet av krigets förfärligheter.) Det här var idéer som var stora under artonhundratalet. Idag vet vi att den väg som stakas ut med såna ideal leder rakt ner i helvetet.
Runeberg var viktig för sin tids litteratur, han har fått stort symbolvärde och han har skrivit många intressanta saker (psalmerna naturligtvis inte inräknade). Men att det därför skulle vara tabu att kommentera det som är stora snurren i hans texter kan jag inte hålla med om.
Särskilt inte så länge idéerna om grobianmansidealet ännu inte har dött ut lika slutgiltigt som Sven Duva på bron.
Ps. om du vill få kommentarer publicerade på min blogg tipsar jag om 1) att inte vara anonym och 2) att hålla en god ton.
Litterärt ofog 