Besvikelser i slutet?

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan: har du någon gång läst en bok vars slut gjorde dig besviken?

JA!
Massor. Till exempel de här:
Siri Hustvedt, Sommaren utan män. Huvudpersonens man sticker med en yngre kvinna. Feministisk roman om kvinna som reser sig ur en kris följer. Men slutet är ett nederlag för mänskligheten.
Salman Rushdie, Morens sista suck. En i övrigt bra bok men slutet urartar helt och hållet, från att ha varit en burdust humoristisk familjeskröna blir det James-Bond-action på slutet och det passar inte alls in. Varifrån får författare idén att slutet måste vara ett händelsecrescendo med extra allt? Är det en Hollywoodsjuka?
Hari Kunzru, Gods without men. Hela boken var en besvikelse och den enda anledningen att jag läste ut den var att jag ville veta hur författaren skulle rädda det hela på slutet – vilken förklaring läsaren skulle få till den osammanhängande berättelsen. Svar: författaren räddade ingenting. Ett uselt slut på en usel bok och redaktören som lät trycka skiten borde plocka skräp längs vägkanterna i tre månader för att gottgöra sina medmänniskor.
Peter Hoeg, Fröken Smillas känsla för snö. Den i övrigt både stilfulla och spännande deckarthrillern går helt bananas på slutet med rymdstenar, dödliga monstermaskar och jättejätteonda skurkar som hotar att förinta hela världen.
Håkan Nesser, Himmel över London. Vilket är desto jobbigare eftersom jag oftast gillar Nesser! Han skriver ju jättebra, för det mesta. Men Himmel över London är frustrerande knäpp och slutet gör minsann ingen människa glad. Läs Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö istället, den är oändligt mycket bättre.

Tematrio: familjekrönikor

Veckans trio går på temat familjekrönikor. Ska man nämna Buddenbrooks? Familjekrönikornas familjekrönika. Nej, jag tror att jag tar tre andra:

Salman Rushdie, Morens sista suck är en av mina favorittitlar bland Rushdies många romaner. Den är rolig, skruvad och absurd, om en galen indisk familj i kryddbranschen. Slutet går helt överstyr, men fram tills dess är detta en egensinnig, humoristisk bok med ett alldeles eget, mycket färgglatt språk.

Majgull Axelsson, Slumpvandring, om tre generationer kvinnor som inte haft det lätt. Om livet i fattiga arbetarhem, om skam och skuld och flickors utsatthet i olika tider (tiderna förändras, de sexuella övergreppen består).

James Clavell, Tai-pan, är en enormt spännande bok, tyvärr med actiongenrens usla, usla sexscener. Men oerhört fängslande om maktspelet kring grundandet av Hongkong och fejden mellan två familjeföretag som slåss om kontrollen över tillgångar, handelsrutter och insiderinformation. Clavell är mest känd för Shogun som är ett mästerverk, men Tai-pan har minst lika smarta intriger och oväntade vändningar. Tai-pan täcker in två generationer, sedan följer de fristående fortsättningarna Gai-jin och Noble house om Tai-panens ättlingar.

Morens sista suck

Det är alltid lite riskabelt att plocka upp en bok man läst och älskat för att läsa igen – kommer den att vara lika bra igen eller blir man besviken?

Jag läste om en bok jag mindes som genial: Salman Rushdies Morens sista suck. Den höll!
Det är en myllrande burlesk släktkrönika om en judisk-kristen man i södra Indien och hans släkt tre generationer bakåt i tiden. Det är ordlekar och ett vilt och kreativt språk, och det är en helgalen samling säregna karaktärer som porträtteras. 
Det enda problemet är att tempot avtar allteftersom boken utvecklas – första halvan går på högvarv och det är jätteintressant och drivet, men därefter sackar berättelsen efter och det blir nästan segt på slutet. De allra sista scenerna kunde ha kapats ner rejält.
Rushdie förblir ändå en av mina litterära husgudar, hatten av för denna berättarkonst.