Pojken som ropade varg

Det var en gång en osnuten pojkslyngel med yvigt gult hår och roliga byxor. Han satt ute i parken en dag i slutet av mars och hade tråkigt och tyckte att han inte fick tillräckligt med uppmärksamhet.

Då kom han på en fiffig idé.

-Kom och titta, allihop, det finns en varg här! ropade pojken.

Och alla människorna kom springande och ville också titta på den fina vargen, men det fanns förstås ingenting att se.

-Nej, jag menade att vargen kommer att komma den tolfte april, förklarade pojken.

Ett par veckor gick och det nya datumet kom och alla människorna sprang till parken igen. Men inte fanns det någon varg nu heller! Vilken besvikelse.

-Det har blivit en ändring, sa pojken med det gula håret, det blir inte varg förrän den första juni, eller kanske lite senare. Senast trettioförsta oktober, annars går jag och lägger mig i ett dike.

Inte heller i juni fanns där någon varg att se, och inte den sista oktober heller, och det där med diket råkade han glömma bort.

-Nääe, men kanske den sista januari, då tror jag det kommer en varg, sa pojken.

Men nu hade han ropat varg så många gånger att ingen längre trodde att han menade allvar.

Vilken tur att detta bara är en saga, för det hade ju varit jätteirriterande om någon höll på så där i verkliga livet.

En saga till min systerdotter – grattis Tove 4 år!

Det var en gång tre små vargar som var ute och gick på en promenad i skogen.

Då hittade de en fin kastanj som låg mitt på stigen. Den var så mjuk och len att hålla i tassen.

Den första lilla vargen klappade den mjuka kastanjen: klapp, klapp.

Men vad hände! Plötsligt öppnade sig kastanjen. Det var en magisk kastanj! Ut ur kastanjen kom en stor gris.

– Hjälp, hjälp! ropade de tre små vargarna, för de var inte alls vana vid att det kom andar ut ur nötter i skogen. Särskilt inte i form av en jättestor och lite läskig gris.

– Ni har släppt ut mig ur den magiska kastanjen, sa gris-anden. Tack så mycket! Då får ni varsin önskning och jag kommer att göra så den genast går i uppfyllelse.

När de hörde detta piggnade de små vargarna till. Önskningar!

– Jag vet, jag vet, sa den första lilla vargen. Jag önskar mig jättemycket tårta, för jag tycker mycket om att äta tårta. Jag vill ha tårta till både frukost, lunch och middag!

– Då får du det, sa gris-anden och knäppte med klöven.

Plötsligt regnade det ner tårtor över den lilla vargen, och vips så var hon alldeles dränkt i ett berg av grädde och marsipan.

– Varsågod: jättemycket tårta, sa gris-anden glatt. Han tog en stor bit chokladtårta från tårtberget och började mumsa.

De andra små vargarna fick gräva fram sin syster. Hon hade fått hallonsylt i ena örat som de fick hjälpas åt att slicka bort. De åt och åt, men de orkade bara äta en liten, liten bit av den jättemyckna tårtan, sedan fick de lite ont i magen.

– Du får ett nytt berg med jättemycket tårta till lunch då, sa grisen och vände sig till den andra lilla vargen. Och du då, vad önskar du dig?

– Jag önskar mig pengar, sa den andra vargen. Så mycket pengar att jag kan köpa något jättedyrt!

– Ska bli, sa gris-anden, och knäppte igen.

Men ack! Nu blev den andra lilla vargen också begravd i ett berg – av mynt!

– Kunde du inte bara ha satt in det på mitt bankkonto? Sa den andra vargen olyckligt när han kravlat sig upp genom mynthögen.

– Det sa du ju ingenting om, sa grisen trumpet.

– Men hur ska jag få hem alla de här pengarna då? frågade vargen.

– Nu är det dags för lunchtårta! sa gris-anden, och vips så var där ett nytt berg med tårta ovanpå den första lilla vargen.

– Det är inte roligt med tårta längre, grät vargarna.

Den tredje lilla vargen tänkte noga. Sedan sa hen:

– Jag önskar mig en skottkärra, ett stort paraply och en spade, och jag skulle vilja att de stod där bredvid mig och att de inte landar på mitt huvud, tack.

– Vilken artig önskning, jag tycker det är trevligt med folk som säger tack, sa anden överraskat. Och knäpp! så stod där en skottkärra, en spade och ett stort paraply.

Den första lilla vargen fick hålla paraplyet så att hon skulle vara skyddad mot tårtregn medan den tredje lilla vargen använde spaden för att skyffla upp alla enkronorna i skottkärran som den andra lilla vargen tog hand om.

Sedan gick de hem och använde alla jättemånga pengarna till att köpa en mycket dyr stor komposttunna och tre gånger om dagen när det kom jättemycket tårta så skottade de ner nästan all tårtan i komposten med hjälp av spaden. Lite åt de upp själva också.

I en kompost förvandlas matrester till jord och i jorden planterade vargarna frön och det växte upp vackra blommor och smaskiga jordgubbar.

Men de planterade inte något kastanjeträd.

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Björnen och näktergalen

Katherine Arden har skrivit ett mellanting mellan feministisk fantasy och rysk folksaga: The Bear and the Nightingale.

Vasya är en slags Ronja Rövardotterkaraktär, hon springer hellre i skogen än hjälper till med hushållet och hon vill hellre rida vilda hästar än fundera på äktenskap. Hon kommer mycket bättre överens med alla skogsknytt och gårdstomtar än med människorna i byn. Därför kallas hon häxa… En dag kommer en präst till trakten. Han vill sätta skräck i befolkningen för att få dem att sluta sätta ut gröt och bröd åt de vänliga små husdemonerna – sådan vidskepelse passar inte ihop med kristendomen. Det kaos han skapar gör att Vasya måste ta på sig sin roll som häxa och försöka skaffa magiska krafter för att rädda hela världen.

Det är fint berättat! Riktig sagostämning. Härliga karaktärer och hästar i flera viktiga roller. Möjligen lite småsvag intrig mot slutet, men det förlåter jag så gärna.

En tokig tebjudning

\’Have some wine,\’ the March Hare said in an encouraging tone.
Alice looked all round the table, but there was nothing on it but tea. \’I don\’t see any wine,\’ she remarked.
\’There isn\’t any,\’ said the March Hare.

Lewis Carroll, han var framsynt. Tänk att han förutsåg Brexitsoppan redan år 1865! \”Påskharen\” är ju en uppenbar parodi på Boris Johnson. Hattmakaren är lika sammanhängande och logisk som Jeremy Corbyn. Och kom inte och säg att du inte ser likheten:

Men stackars Alice, hon fick bara tomma löften om icke-existerande vin, ett \”nytt avtal\” (omöjligt) och 350 miljoner påhittade pund till sjukvården.

Sagostund: ännu en sedelärande berättelse till min systerdotter

Det var en gång tre små rörmokare som bodde i en stuga med sin gamla mormor.

En dag tittade den första lilla rörmokaren i kalendern och såg att det var marknad i byn.

– Jag ska gå dit och köpa äpplen! sa den första lilla rörmokaren.
– Det ska jag också, sa den andra lilla rörmokaren.
– Och jag med, sa den tredje lilla rörmokaren.

För de gjorde nästan alltid nästan likadant.

De promenerade ner till byn och solen sken så vackert att de blev lite varma om kinderna. Där började marknaden och alla grönsaksförsäljarna ropade ut sina varor. Den ene hade palsternackor och den andre sålde paprikor och äpplen fanns att köpa i nästan vart och vartannat torgstånd.

Den första lilla rörmokaren stannade redan vid det allra första marknadsståndet.

– Jag tänker köpa de här röda fairtrademärkta äpplena från Chile, sa den första rörmokaren och packade ner fyra vackra äpplen i en påse. Och så gick han hem, glad och nöjd över att vara klar med sina inköp så snabbt.

– Så dumt, sa den andra rörmokaren till den tredje rörmokaren, såg du att han tog en plastpåse till sina äpplen!

Den andra lilla rörmokaren tog fram sin återanvändningsbara nätpåse av hemspunnen linnevarp och gick fram till ett marknadsstånd lite längre in på torget.

– Fyra gröna äpplen tack, sa den andra lilla rörmokaren, fick sina äpplen och betalade. Sedan gick hon hem och var så nöjd med sig själv.

– Ha! sa den tredje lilla rörmokaren till sig själv. Hen tänkte minsann ännu mer på miljön och gick längst bort på torget där de sålde ekologiska och närproducerade äpplen. Hen köpte fyra stycken, packade ner dem i jackfickorna utan någon påse alls och började gå hemåt.

Men ack!

Vad låg där på vägen och väntade på dem om inte EN SNIGEL.

Den var stor som en buss och brun som koskit och den lämnade efter sig ett spår av slem, nästan en halvmeter djupt. Den första lilla rörmokaren halkade på slemmet och tappade hela plastpåsen med alla röda äpplen. Snigeln kastade sig jättelångsamt över äppelpåsen och slukade den hel i ett enda slurpande glufs.

Den andra lilla rörmokaren såg den första lilla rörmokaren kämpa i det klistriga slemmet och sprang för att hjälpa till – men smack, så låg hon själv lika platt i snigelsnoret, och äpplena och nätpåsen försvann ner i snigelns rödbruna gap.

Den tredje lilla rörmokaren hade inte bättre tur. Rakt ner i snigelspåret så att äpplena rullade ut ur fickorna… och snigeln smaskade i sig dem och rapade en slemmig snigelrap.

De tre små rörmokarna kämpade tillsammans och tog sig till slut loss ur den silvergrå kletiga massan. Längre bort i skogen såg de snigelns kolossala rödbruna svans sakta försvinna bakom de stora granarna. De vandrade slokörade hem och hjälptes åt att skrapa loss slemmet från varandra med hjälp av mormors degskrapa.

– Nej, så här kan vi inte ha det! utbrast den första lilla rörmokaren.
– Verkligen inte, sa den andra lilla rörmokaren.
– Jag ville ju äta äppelpaj, snyftade den tredje lilla rörmokaren.
– Vad har ni gjort med min fina nydiskade degskrapa? röt mormor.

Dagen därpå hade de tre små rörmokarna bestämt sig för att göra ett nytt försök.

– Jag ska åka till grannbyn och gå på marknad där, jag ska ta elbilen, sa den första lilla rörmokaren.
– Jaha, men jag tänker åka bussen, för kollektivtrafik är ännu miljövänligare, sa den andra lilla rörmokaren.
– Ha! Jag tänker cykla, sa den tredje lilla rörmokaren.

De åkte till grannbyn och köpte äpplen. Den första lilla rörmokaren blev snabbast klar med sina inköp.

Men ack!

På vägen hem slirade den första lilla rörmokarens fina elbil ner i diket! Snigeln hade varit framme igen, och det låg snigelslem över hela vägen.

– Hahaha! skrattade den elaka snigeln, medan den slafsade i sig de nyinköpta äpplena.

Den andra lilla rörmokaren hade lika stor otur. Bussen hamnade också i diket! Och sedan välte den, för den hungriga snigeln kröp över den och stack in en lång klibbig tunga genom en krossad fönsterruta. Smask, smask, lät det när fyra gröna äpplen blev till snigelmat.

Den tredje lilla rörmokaren hann inte stanna sin cykel i tid utan krockade rakt in i snigelns långa kropp. Äpplena flög ur cykelkorgen och snigeln fångade dem långsamt i luften.

– Blir den dumma snigeln aldrig mätt? frågade den tredje lilla rörmokaren gråtande.
– Nej! svarade snigeln, och med ett hånskratt kröp den i väg in i skogen och lämnade ett långt och tjockt slemspår efter sig. Det elaka skrattet ekade mellan granstammarna långt efter att snigeln försvunnit ur sikte.

Nu var de tre små rörmokarna riktigt upprörda. Inga äpplen! Ingen äppelpaj! Täckta av snigelslem!

– Vi kan inte gå till marknaden, sa den första lilla rörmokaren.
– Och vi kan inte åka hem från marknaden, sa den andra lilla rörmokaren.
– Så då måste marknaden komma hem till oss, sa den tredje lilla rörmokaren, och så beställde de hem en hel låda äpplen via internet.

Men brevbäraren lyckades aldrig leverera äppellådan, för snigeln låg och väntade i bakhåll och åt upp hela lådan, med brevbärare och allt.

Det fanns bara en enda sak att göra. Nu måste de tre små rörmokarna bli väldigt fiffiga.

Och vad gör en fiffig rörmokare?

Ett rör förstås!

Rörmokare är jättebra på att sätta ihop långa rör. I tre dagar höll de på: grävde, skruvade och kopplade ihop. Till slut hade de byggt ett fantastiskt och mycket stort rör som gick ner i marken, slingrade omkring litegrann och sedan slutade precis under mormors grillplats i hörnet av trädgården. I slutet av röret la de en klick äppelmos.

När snigeln kröp ut ur skogen den kvällen kände den genast den smaskiga doften av äppelmos. Namnam! tänkte snigeln och kröp ner i det stora röret.

Den slingrade hit och dit tills den kom till slutet av tunneln. Där tog det stopp.

Genast fällde de tre små rörmokarna ner en jättestor brödskivningsmaskin i röret och skivade upp snigeln i prydliga skivor.

Sedan stekte de snigeln och åt den till middag. Mormor tyckte det var så gott att hon åt fyra hela skivor, och eftersom snigeln var så full av äpplen var det som att äta både huvudrätt och efterrätt på en gång.

Snipp snapp snut så var både sagan och snigeln slut.

Jag ljög, det fanns ingenting att lära sig.

Rödluvan och mormor: en saga till min systerdotter

Det var en gång en liten flicka som skulle gå till sin mormor med en korg bröd och vin.

Hon hade en röd luva och bar den tunga korgen hur enkelt som helst, för hon var stark som en björn och tuff som en tiger.

Som hon gick där längs skogsstigen i solskenet mötte hon en ensam varg.

-Goddag, sa vargen.

-Goddag goddag, sa flickan.

-Vart är du på väg? frågade vargen.

-Jag ska till mormor med lite bröd och vin, sa flickan.

Vargen bad att få följa med, och det fick den gärna. De hjälptes åt att plocka blommor längs vägen, för det sa vargen att mormorn nog skulle bli glad åt.

Efter ett tag blev flickan trött i fötterna och de stannade i en vacker glänta. Flickan plockade fram sin matsäck.

-Å, har du leverpastejsmörgåsar! sa vargen längtansfullt och tittade på flickans lunch med stora blanka ögon.

Flickan förstod att vargen var mycket hungrig och delade vänligt med sig. Hon tyckte ändå inte så mycket om kanterna på smörgåsen.

-Å, har du banan också! mumlade vargen när flickan tog upp sin efterrättsfrukt. De delade på bananen.

När båda var mätta gick de vidare, och just när solen började sjunka ner mot trädtopparna kom de fram till en liten röd stuga. Det var mormors och Bengts hus. Flickan knackade på, men ingen öppnade.

-Så konstigt, sa flickan. Undrar just var mormor håller hus?

Flickan med den röda luvan plockade fram sin mobiltelefon och ringde mormorn.

-Hej lilla hjärtat, sa mormor. Jag kommer hem om en timme, jag har haft ett viktigt möte på jobbet och nu ska jag på Friskis och svettis och lyfta vikter en stund, men sedan kommer jag genast hem till dig!

-Då väntar jag här då, sa flickan, och la på luren.

Vargen och flickan satt på förstutrappen en stund, men sedan fick vargen plötsligt lite magknip.

-Aj aj, sa vargen.

-Det är nog bäst att du går och lägger dig, sa flickan.

-Jag är inte så van vid att äta leverpastejsmörgås, sa vargen olyckligt.

Flickan visste var mormor brukade hänga sin extranyckel så hon öppnade dörren och så klev de in i stugan. Flickan sa åt vargen att krypa ner i mormors mjuka säng och hon drog upp täcket ända till vargens lurviga haka.

-Ligg här och vila dig en stund, jag ska bara gå och sätta blommorna i vatten i en vas, sa flickan.

Medan flickan satte in brödet i skafferiet och blommorna i en vas på bordet kom mormorn hem till stugan. Hon hade bestämt sig för att strunta i gymmet för hon ville mycket hellre träffa sitt lilla barnbarn genast.

Mormor hörde att det snarkade i sovrummet så hon gick in dit. Vad häpen hon blev!

-Men lilla rödluvan! sa mormor. Så mycket päls du har fått!

-Va? sa vargen yrvaket.

-Och vilka stora öron du har, lilla rödluvan!

-Nej nej, sa vargen förvirrat, det är inte jag som är rödluvan, jag är en helt vanlig…

-Och vilka stora gula tänder du har fått! Har du verkligen borstat dem varje dag?

-Men jag är ju inte rödluvan, jag är en varg! protesterade vargen.

-EN VARG! utbrast mormor och drog fram ett stort slagsvärd ur nattygsbordet.

-Hjälp, hjälp! skrek vargen.

Som tur var hörde flickan vargens nödrop och kom springande. Hon hoppade raskt upp på sängen och ställde sig mellan mormors svärd och den livrädda vargen.

-Mormor, man får inte slå utrotningshotade djur, sa flickan bestämt.

Mormorn sänkte vapnet men tittade fortfarande misstänksamt på den stora besten som låg inbäddad i hennes fina duntäcke.

-Men det är ju ett livsfarligt rovdjur, påpekade mormor.

-Ja, men man får inte göra dem illa i alla fall, sa rödluvan. Vargen är en toppredator som är superviktig för näringskedjan i skogen och om du slår den med ditt svärd påverkas hela ekosystemet och allting blir jättedåligt.

-Just det, pep vargen.

-Du måste tänka på naturen, mormor, sa flickan klokt.

Då la mormorn undan sitt slagsvärd och gick ut och blandade en kanna saft istället. Vargen fick en skål med vatten och flickan fick några kakor. Sedan spelade de yatzy och mormor och flickan vann ungefär lika många gånger var, och sedan var det dags för flickan att gå hem till sig igen.

Och vargen fick leva lycklig i alla sina dagar, långt ute i skogen.

En saga till min brorsdotter

Det var en gång en fågel som trillade ner från ett äppelträd och bröt vingen.

Aj vad det gjorde ont! Fåglar har inga sjukhus så fågelns vinge läkte inte som den skulle. Hon fick hoppa på marken för hon kunde inte längre flyga.

Fågeln med den brutna vingen var mycket rädd. Hon byggde sig en liten koja i en buske och där gömde hon sig nästan hela dagarna, hoppade bara ut och tog en mask då och då när hon var helt säker på att ingen hök fanns i närheten. Hur skulle hon kunna komma undan om hon blev jagad, nu när hon inte kunde flyga? Hon kurade i sitt lilla gömsle och oroade sig.

En dag hörde hon ett prassel i buskarna. Tänk om det är en räv, tänkte fågeln. Tänk om det är en hemsk, hemsk vessla. Hon satt alldeles stilla och låtsades att hon var en alldeles oätlig träbit.

Det var ingen räv, det var bara en liten åkersork. Goddag, hälsade sorken artigt. Hej hej, sa fågeln.

Åkersorken hade runda, svarta ögon som stod ut som blanka pepparkorn. Den satte sig på bakhasorna och glodde en stund.

Din vinge ser konstig ut, konstaterade sorken. Fågeln försökte gömma sin trasiga vinge bakom ryggen. Den behöver nog bara vila lite, mumlade hon.

Sorken tittade skarpt på fågeln men sa ingenting och efter en stund pilade den iväg.

Nästa dag prasslade det i busken igen och åkersorken kom tillbaka. Goddag, hälsade den artigt. Hej igen, sa fågeln. Mår din vinge bättre idag, frågade sorken. Fågeln skakade sorgset på huvudet och sa med pipig röst att det inte var någon fara, den behövde nog bara vila lite till.

Men sorken kom tillbaka nästa dag igen, och dagen efter det, och till slut tyckte fågeln att det blev pinsamt att påstå att vingen snart blev bra igen för det var ju tydligt att det inte var sant.

Jag tror inte den där vingen kan flyga mer, sa åkersorken när den hade fått komma fram och titta ordentligt på det felläkta benbrottet. Fågeln grät en liten skvätt för det lät så hemskt när någon annan sa det, även om hon redan hade tänkt samma sak själv.

Vad gråter du för, frågade sorken. För att jag inte kan flyga mer, sa fågeln. Det har jag inte sagt, sa sorken. Jag sa bara att den där vingen inte funkar längre. Om du vill flyga ändå får vi väl hitta på ett annat sätt.

Fågeln blev mycket förvånad. Hur menar du nu? frågade hon.

Åkersorken vinkade till fågeln att följa efter och så kröp de försiktigt längs med buskarna, genom tätt blåbärsris och vidare genom ett hallonsnår tills de kom till en vacker syrénhäck. På andra sidan syrénbusken fanns en trädgård där några barn lekte.

Fågeln blev rädd, den ville inte bli fångad av människor. Men sorken viskade att de bara skulle sitta alldeles stilla, då skulle ingen se dem. Tänk om de har katt då, viskade fågeln tillbaka. De har ingen katt, de har bara en snäll hund, sa sorken lugnande. Den brukade komma hit ofta och plocka frön som trillat ner från fågelbordet om vintrarna, så den visste.

Titta nu, sa sorken och fågeln kikade försiktigt ut genom bladen. Dörren till det lilla huset öppnades och en kvinna kom ut med ett barn som satt i en stol med hjul på.

Det där barnet har precis som du, hans ben har gått sönder, sa sorken och pekade. Men de har ordnat en hjulstolsmaskin åt honom så han kan leka med de andra ändå.

Fågeln begrep ingenting. Vad hade det med hennes vinge att göra?

Åkersorken förklarade: det var väl bara att de byggde en sådan rullstol åt fågeln så hon kunde flyga igen.

Rullstolar kan väl inte flyga, påpekade fågeln misstänksamt. Vi får förstås göra en med vingar på, sa sorken. Det kan vi inte, sa fågeln. Sorken satte sig på bakhasorna igen med tassarna i kors. Jaha! sa den. Så bara för att jag är en sork tror du inte att jag kan bygga en flygmaskin. Fördomar är vad det är. Och så satte sorken tassen i munnen och busvisslade.

Tvärs över gräsmattan kom en stor hund galopperande. Den hade svart päls med bruna tassar och öronen såg mycket mjuka ut men fågeln blev ändå lite rädd. Hunden la sig på mage och stack in sin långa nos i syrénbusken. Hej, sa hunden glatt. Hej hej, sa åkersorken. Hjälp, pep fågeln.

Men sorken presenterade hunden och fågeln för varandra. Vi känner varandra sedan länge, förklarade sorken. Ja, sorken här brukar hjälpa mig att ta bort fästingar, sa hunden. Ja goddag då, sa fågeln blygt.

Så här är det: för att bygga en flygande rullstol behövs en hel del saker. Saker som sorkar oftast inte har. Men hundar kan gå in och ut i människors hus och knycka prylar. Om någon kommer på dem ser de bara oskyldiga ut med stora blanka ögon och viftande svans och så är allt förlåtet.

Sorken och hunden diskuterade en stund och sedan sprang hunden iväg. Den kom tillbaka med en mycket smutsig tennisboll. Sorken nickade nöjt. Men du måste öppna den åt oss, förklarade sorken. Hunden gnagde på bollen så den gick i två bitar. Nu behöver vi vingar och en propeller, sa sorken och hunden skuttade bort igen.

Vilket fint flygplan det blev! Fågeln hjälpte till att borra hål i tennisbollshalvan med sin vassa näbb och sorken sydde fast två stora vingar av plast från gamla blomlådor. De byggde en propeller av glasspinnar och kopplade ihop den med en liten motor från barnens gamla leksaksbil som ingen längre lekte med. Tänk att du kan så mycket om fordonsteknik, sa fågeln imponerat och sorken rodnade lite. Jag tycker det är så roligt att pyssla och bygga saker, sa den stolt.

Så blev det dags för en första provtur. Fågeln satte sig i bollen och drog igång motorn. Propellern började snurra och så for de iväg. Flygmaskinen kom upp i luften och brummade iväg över gräsmattan. Men hallå, tänkte fågeln. Den där väggen kommer ju närmre och närmre! Hjälp, ropade hon till hunden som sprang med under henne.

Hunden var mycket skicklig på att fånga just tennisbollar och lyckades hoppa upp och fånga flygbollen i munnen innan de krockade i husväggen. Fågeln stängde av motorn och hunden bar tillbaka både fågeln och flygplanet till busken igen.

Jag tycker det skulle vara väldigt bra med ett roder så det går att styra planet, sa fågeln. Vilken bra idé, svarade sorken. Hunden fick springa och leta efter lämpliga material i soporna och så byggde de en styrspak och ett roder till flygplanet.

Nu provar vi igen! sa fågeln. Hon tyckte det här var väldigt roligt, nästan ännu roligare än att flyga själv.

Den här gången gick det bättre, nu kunde hon svänga till höger och vänster och gjorde en stor cirkel runt hela gräsmattan. Andra fåglar i träden runt omkring kom flygande och tittade intresserat på. Vad gör du? ropade de. Jag flyger, ser ni väl! svarade fågeln.

Men efter ett tag ville fågeln landa. Hoppsan, tänkte hon, vi borde kanske ha byggt en broms. Hjälp, lilla hund, kan du komma och hämta mig igen, hojtade hon. Den snälla hunden fångade in flygmaskinen och tog den tillbaka till verkstaden i syrénbusken.

En broms, såklart! Sa sorken entusiastiskt. De byggde en bromspedal och en gaspedal och på tredje försöket gick det mycket bättre. Nu kan jag flyga igen, sa fågeln och kramade sina båda vänner. Tack så hemskt, hemskt mycket. Hur ska jag någonsin kunna tacka tillräckligt?

Det var så lite, sa sorken. Det var bara roligt! sa hunden. Men kanske jag kan göra något för att hjälpa er tillbaka, frågade fågeln. Jaa… började sorken, det vore ju förstås väldigt, väldigt roligt att få prova en gång att åka med dig i flygplanet…

Det fick den så gärna! Det blev lite trångt i tennisbollen men sorken hade så kort svans så det gick bra ändå. De flög högt, högt.

Titta där, ropade sorken, i det där trädet kan du ha ditt bo! Jaa, sa fågeln, och så bygger jag en landningsbana på den där grenen, så jag kan landa planet där!

De flög så högt upp att de kunde se ända till andra sidan skogen. Där skymtade en jättestor havreåker. Och därborta kan du bo och äta massor av havre varje dag, föreslog fågeln. Det törs jag inte, sa sorken. Ser du den stora eken vid åkerkanten? Där bor det ugglor, så om en sork stannar på den där åkern på natten blir den uppäten!

Så hemskt, tänkte fågeln. Hon var också ganska rädd för ugglor men hon brukade inte vara ute på nätterna så mycket så hon hade aldrig råkat ut för dem på riktigt. Hon skjutsade hem sorken och sa godnatt och så flög hon upp i ett högt och tryggt träd och sov mycket bättre än hon hade gjort sedan hon bröt vingen.

När hon vaknade nästa morgon hade hon fått en idé.

Hon väntade tills familjen i huset vaknade och släppte ut hunden. Då flög hon ner och viskade lite med hunden som nickade glatt. Det var en snäll hund som gärna ville hjälpa till.

Ett par dagar senare hade fågeln och hunden samlat ihop alla saker de behövde. Fågeln hoppade in i syrénhäcken och ropade på sin vän åkersorken. Är du tillbaka! sa sorken förvånat. Vi måste bygga en ny flygmaskin, sa fågeln glatt.

Den här gången byggde de ett passagerarplan av en trasig fotboll. De satte på mycket stora vingar och delar av en gammal borrmaskin som motor. Det gäller att tänka stort, sa fågeln klokt.

Och det var så det gick till när det första flygbolaget bildades. Fågeln var förstås pilot och sorken var flygvärdinna och såg till att alla andra sorkar och möss tog på säkerhetsbältena ordentligt.

Varje morgon flög de till den stora havreåkern där sorkarna samlade frön och fågeln plockade mask. Och varje kväll flög de hem igen så sorkarna kunde sova i sina trygga bon långt från ugglorna.

Och snipp snapp snut så var denna helt Sanna berättelse slut.

Någon har inte läst sagorna ordentligt

Jag promenerade lite i min närmaste stad och trillade över det här bygget i en lekpark:
Vad precis ska barnen lära sig här? Att pepparkakshus är roliga? Men tänk om de ser ett riktigt pepparkakshus i skogen en dag och glatt knackar på dörren? Och inte har de väl fått lära sig att sticka ut pinnar genom gallret när häxan undrar om de är tillräckligt välgödda än heller.
Men det är ett sött hus.

Flickan som borde bli stor: en saga till min systerdotter

Det var en gång en flicka som var så pyttepytteliten att hon inte ens kunde läsa.

Flickan var mycket ledsen över att hon inte kunde läsa, men det var inget emot hur ledsen hennes moster var.

-Du måste växa upp snabbare! sa mostern. -Titta här så många bra böcker det finns i världen, hur ska du hinna läsa dem om du inte börjar nu genast?
-Jag får inte för mina föräldrar, sa flickan.
-Vad är det för dumheter? sa mostern.
-Mina föräldrar tycker att jag ska växa upp i vanlig takt, sa flickan.

Det tyckte mostern verkade väldigt onödigt. Därför klurade hon ut en mycket listig plan.

Hon tog med sig flickan till Bokköping för där är allting möjligt.

Först gick de in på apoteket. Där stod en expedit med många fräknar och långa röda flätor.
-Ett krumelurpiller med motsatsverkan tack, sa mostern.
-Det blir fyrtionio kronor, sa Pippi Långstrump. -Har du högkostnadskort?
-Det är till barnet så det borde vara gratis, sa mostern.

Pippi böjde sig ner och granskade flickan noga.

-Den här är alldeles för pyttepytteliten. Hon kan inte uttala den magiska ramsan ordentligt, sa Pippi.
-Dadada glum mapapama goooo, sa flickan och mostern tittade strängt på henne.
-Du ser ju själv, sa Pippi. -Man vet inte vad som händer. Om någon till exempel säger \”stor\” istället för \”stur\”…
-Ja, ja, jag vet, då får de ben som flaggstänger, sa mostern surt. Hon trodde ändå inte på homeopati och fuskläkemedel.

De gick ut från apoteket och klev istället in på den mysiga tavernan intill. Där stod en jättelik man med långa mustascher. Han hade röda flätor han också! Det var tydligen mode i staden. Han rörde i en jättestor gryta.

-Hej Obelix! sa mostern.
-Hej själv, sa Obelix. -Vad får det lov att vara idag?
-Jag skulle behöva doppa det här barnet i din trolldrycksgryta, går det bra?
-Javisst! Den blir bara godare med smak av liten flicka i. Och så kommer hon bli stor och stark också.

Mostern gnuggade förtjust händerna och lyfte upp flickan i håret för att tippa ner henne i grytan. Men flickan hann inte ens doppa tårna i soppan förrän dörren slogs upp och en liten ettrig person rusade in i rummet.

-Stopp! skrek Asterix.
-Vi skulle bara… hon är ju så pyttepytteliten att hon inte ens kan läsa, förklarade mostern.
-Och då tror du att trolldryck fungerar? frågade Asterix bistert. -Be Obelix läsa vad som står på det här mjölkpaketet får du se.

Attans! Storlek och läskunnighet var tydligen inte alls samma sak. Mostern satte tillbaka flickan i barnvagnen igen. Där viftade hon nöjt med en köksvisp. Visst vore det bra med lite mer muskler men det var ju ändå inte det de var ute efter idag.

Mostern var nära att ge upp.

-Ska du gå omkring och vara så där pyttepytteliten hela tiden, frågade hon.
-Kanske ett tag till, sa flickan.
-Då får du ingen glass, sa mostern.
-Buäää! sa flickan, men lugnade sig snart igen. -Jag är så pyttepytteliten så jag vet inte ens vad glass är, kom hon på.

Precis då kom de fram till en jättelik och mycket vacker byggnad och mostern tvärstannade. Biblioteket! Att hon inte hade tänkt på det tidigare. Där fanns förstås lösningen. De klev in. Det var alldeles tyst.

Längst fram på den gyllene bibliotekarietronen satt Matilda. Mostern tassade fram till henne och viskade försiktigt.

-Den här flickan kan inte ens läsa, hon är för liten. Vad ska jag göra?
-Det ger sig med tiden, viskade Matilda.
-Men hon missar ju allt det roliga. Tolkien, Ngozi-Adichie, Gordimer, Fforde.
-Läsmusklerna är precis som andra muskler, en måste börja med de små vikterna. Här, låna \”Max nalle\”, viskade Matilda.
-Jag vägrar! Den har ingen intrig, platta karaktärer och dålig meningsuppbyggnad! viskade mostern.
-All läsning är bra läsning, viskade Matilda.
-Det tror jag inte alls, viskade mostern och pekade på den olånade högen med Camilla Häckfärg-deckare som låg bortglömd i ett hörn, täckt med spindelväv.
-Ibland måste man öva på skräp för att kunna komma åt guldet senare, viskade Matilda.

Då gav mostern upp, skopade upp flickan och satte henne på Knight Bus för hemkörning. Själv gick hon tillbaka till Obelix taverna och beställde en amfora rödvin.

Och snipp snapp snut så var sagan slut.
Och det var föräldrarnas förtroende för mostern som barnvakt också.

Tre små grisar och den stora snygga vargen: en specialdesignad saga till min brorsdotter

Det var en gång tre små grisar som bodde i ett vackert hus i en liten stad. De hade en blommande trädgård och rutiga köksgardiner och en vindflöjel med en tupp på taket. De hade det så bra och var så nöjda med livet.

Den första lilla grisen jobbade som konsult.
Den andra lilla grisen var ingenjör.
Den tredje lilla grisen var sjuksköterska och jobbade på det stora sjukhuset i staden.

En dag kom den första lilla grisen hem alldeles andfådd. Han såg rädd ut och sprang genast till fönstret och kikade ut. De andra grisarna tittade över axeln på honom.

-Vad är det, vad tittar du efter? Frågade de.
-Det var en varg! Sa den första grisen. -Den förföljde mig hela vägen från jobbet, den smög i buskarna och den hade så otäcka gröna ögon!

Men de andra två grisarna trodde honom inte.
-En varg mitt i stan! Sa de och skrattade. -Det var säkert bara en stor hund som var på promenad. Det är ingen fara. Och de dukade fram middagen och åt och skrattade och den första grisen tänkte inte mer på den saken.

Nästa dag kom den andra lilla grisen springande uppför trädgårdsgången så att gruset sprutade. Hon smällde igen dörren efter sig och utropade: -Det var en varg! Den skuggade mig hela vägen hem. Ögonen lyste alldeles gröna och tänderna var som stora vita sågblad!

Den tredje lilla grisen skrattade och sa att den andra grisen nog hade fått solsting. Vargar i stan, han hade aldrig hört något så dumt. Den första grisen blev arg och tyckte att den tredje grisen minsann skulle passa sig, han hade ju nattskiftet ikväll på sjukhuset. Tänk om vargen kom då, när det var alldeles mörkt?

Den tredje grisen lyssnade inte på sina vänner utan packade sin sjuksköterskemössa och gick till arbetet med glatt tryne.

Tidigt nästa morgon vaknade den första och den andra grisen av att telefonen ringde. Det var den tredje lilla grisen. Han grät i telefonluren och bad att grisarna skulle komma och hämta honom på jobbet.

-Jag var på väg hem, men bara ett kvarter från sjukhuset såg jag en stor varg! Den hade hemska gröna ögon, vassa vita tänder och raggig grå päls. Så jag sprang tillbaka in och gömde mig och nu törs jag inte komma ut. Hjälp mig!

Den första och den andra grisen beväpnade sig med en sopborste och en kratta – det var de farligaste vapnen de kunde hitta – och körde med flakmopeden till sjukhuset. Där hämtade de upp den tredje grisen och körde tillbaka hem i ilfart.

När de svängde in på sin gata kände sig lite lugnare… men precis då hoppade en stor varg fram ur grannens syrénhäck och började galoppera efter dem! Andra grisen vred på full gas och första grisen viftade modigt med sin kratta. De slirade in på sin uppfart, sprang allt vad de hade mot dörren och hann precis in och kunde slå igen porten i nosen på den väldiga vargen. De låste dörren och vred om nyckeln två varv.

-Vad var det jag sa! Sa den första grisen.
-Jag sa ju det, det var en varg! Sa den andra grisen.
-En jättehemsk varg! Sa den tredje grisen.

De kikade försiktigt ut genom fönstret och såg hur vargen började packa upp en massa föremål ur en stor väska. En megafon och en stor fläkt och en väldig härva med sladdar. Vargen plockade upp megafonen och ett papper. Hon harklade sig och började läsa upp ett meddelande. Den hemska vargrösten lät ännu hemskare genom megafonen.

-Lystring grisar! Kom ut frivilligt. Detta är ett mordhot.

Ett mordhot! Grisarna tittade förskräckt på varandra. Därute verkade vargen komma av sig, hon harklade sig igen och började om från början.

-Lystring grisar! Detta är alltså ett mordhot. Kom ut genast annars blåser jag och flåsar så att huset ramlar omkull.

Den andra grisen gläntade på luckan till brevinkastet och ropade till svar: -Vi tänker inte alls komma ut! Det är ett stenhus, det går inte att blåsa omkull det. Jag vet, för jag är ingenjör.

Vargen såg en stund lite förvirrad ut. Mordhotet gick inte alls enligt planen. Hon morskade emellertid snart upp sig. Hon läste på sitt papper igen och ropade sedan i megafonen:

-Jag har varnat er! Nu kommer jag att blåsa och flåsa så att huset ramlar omkull.

Hon packade tillbaka megafonen i väskan och drog fram fläkten. Det var en stor fläkt, en sådan som de har på byggarbetsplatser. Vargen riktade noga in fläkten så att den pekade mot grisarnas ytterdörr. Hon ställde sig i skydd bakom den och startade fläkten…

Fast ingenting hände. Fläkten gick inte igång.

Under tiden hade grisarna gått upp på ovanvåningen och satt nu och tittade ut ifrån fönstret där uppe. Där hade de bra utsikt över vargen och fläkten.

De såg vargen greja och pyssla. Hon läste i en instruktionsbok, hon knackade på fläkten. Hon tryckte flera gånger på startknappen. Fläkten funkade ändå inte. Den tredje lilla grisen tröttnade på att titta och gick och bredde smörgåsar.

Då ringde det på ytterdörren.

Det var vargen som ringde på. Grisarna öppnade naturligtvis inte, men den första grisen gläntade på fönstret på ovanvåningen och stack ut huvudet.

-Vi tänker inte släppa in dig!
-Jo, men snälla, skulle inte jag kunna få låna el av er? Frågade vargen. Hon stod nere på yttertrappen med en kabel i tassen. Så klart! Det var ju därför fläkten inte fungerade, hon hade ju inte satt i sladden i något eluttag.

-Jag skulle kunna göra det, sa den första lilla grisen, men du har tyvärr inget rivningstillstånd för den här fastigheten. Skulle du vilja att jag hjälpte dig att fixa ett? Det kan jag, jag är konsult.

Nu sträckte den andra lilla grisen också ut huvudet.
-Det spelar ingen roll, du kan ändå inte blåsa omkull ett stenhus med en fläkt.

Den första lilla grisen protesterade.
-Vad då spelar ingen roll, det är ju avsikten som räknas! Om man avser att riva ett hus måste man först söka rivningstillstånd hos kommunen. Annars är det en olovlig rivning.

Den andra lilla grisen skakade på huvudet.
-Löjligt. Varför ska hon skaffa tillstånd för något som hon ändå inte kommer att lyckas med?
-Sluta käbbla, ropade vargen och hötte åt dem med knyttassen. -Om jag inte får låna el av er ska jag blåsa och flåsa omkull ert hus med bara lungorna!

Vargen tog ett par steg tillbaka och andades in djupt. Sedan började hon flåsa och pusta av alla krafter. Huset rörde sig inte. Vargen pustade ännu hårdare. Huset stod kvar. Vargen började hyperventilera. Det fladdrade inte ens lite i vindflöjeln. Men vargen började se yr ut och plötsligt blev hon alldeles blå om nosen och trillade ihop i en liten hög.

-Kära nån! Hon svimmade! Utbrast den tredje lilla grisen. Som den utbildade sjuksköterska han var kastade han sig genast ut genom dörren och störtade fram till den avsvimmade vargen för att ge första hjälpen. De andra grisarna kom tveksamt efter.

Efter en stund slog vargen upp ögonen igen, men hon var mycket svag.
-Jag glömde, jag har ju astma, viskade hon.

Den som har astma ska inte försöka blåsa omkull ett hus, för då kan den bli alldeles för andfådd och få det jobbigt. Det förstod den tredje lilla grisen, för han var ju sjuksköterska. De tre små grisarna hjälptes åt att bära in den stora vargen. De la henne på kökssoffan och den andra lilla grisen hittade vargens inhalator i väskan på gården. När vargen hade andats i den kände hon sig bättre.

-Tack snälla för hjälpen, sa hon. -Jag blev så väldigt svag där ute!

Grisarna bjöd på smörgås och när vargen hade ätit fyra ostfrallor var hon nästan helt återställd igen. Den första lilla grisen frågade:
-Varför hotar du oss? Tycker du inte om oss?
-Jo jag tycker säkert mycket om er, det är bara för jobbet! Ta det inte personligt.
-Var jobbar du då? Undrade den andra lilla grisen.
-Jag är anställd av maffian, svarade vargen. -Det är inget bra jobb, jag vet. Men vad ska en stackars varg ta sig till? I skogen blir jag ju bara jagad, fast jag är utrotningshotad och allt.

Hon suckade djupt. Sedan rotade hon i fickorna och plockade fram ett skrynkligt papper.

-Se själva, det står på min att-göra-lista.

Så här såg pappret ut:

Grisarna tittade på listan och sedan tittade de på varandra.
-Men du tänkte alltså bara hota oss, inte äta upp oss?

Vargen såg chockad ut.
-Äta upp er! Inte alls, jag är väl ingen barbar. Jag skulle bara mordhota er lite. Men nu har jag väl gjort det, eller hur? Ni säger väl det om någon frågar? Att jag hotade er jättehemskt?

Grisarna nickade och lovade att de skulle bekräfta detta om maffian frågade.

Den tredje lilla grisen tittade vänligt på vargen. Den var inte så läskig så här på nära håll. Hon verkade faktiskt riktigt trevlig. De gröna ögonen passade mycket bra till den gråa pälsen och de stora vita tänderna blänkte vackert när hon log.

-Vet du vad, jag tycker inte du ska jobba för maffian, sa den andra lilla grisen.
-Det är ju faktiskt kriminellt att hålla på att råna banker och hota grisar. Så får man inte göra.
-Nej, jag vet det egentligen, sa vargen, men jag törs inte bo kvar i skogen och ingen vill anställa en varg. Alla tror att vi vargar är så farliga. Det är bara maffian som vill ge mig jobb.
-Men om du fick välja vad som helst i hela världen att syssla med, vad skulle du vilja göra då? Frågade grisen.

Vargen tittade blygt ner i golvet och mumlade någonting ohörbart.
-Vad sa du? Frågade grisen snällt och klappade vargen uppmuntrande på tassen.
-Du tycker säkert det bara är löjligt…
-Nej, inte alls! Försäkrade alla grisarna.
-Jo, jag har alltid drömt om att bli hårfrisörska. Klippa fina frisyrer på små pudlar och kamma ut luggen på lurviga fårhundar. Kanske vaxa mustaschen på en schnauzer.

Vargen fick något drömskt i blicken. Grisarna tittade på varandra. Så sa den första lilla grisen.
-Men det är väl klart att du kan bli hårfrisör! Vi kan hjälpa dig att starta en fin salong. Jag vet, för jag är konsult!

Och grisarna och vargen satte genast igång att planera. De hyrde en bra lokal med stora speglar och ett bekvämt väntrum där kunderna kunde läsa i färgglada tidningar och så öppnade vargen sin frisörsalong som fick heta Vassa tassen. Det blev en stor succé.

Och snipp snapp snut så var sagan slut.