Etikett: samhällsinformation

Ändra griftefridslagstiftningen nu!

Katarina Wennstam är ett säkert kort, det har jag sagt förut. Trots de många titlarna i hennes kriminalromanserie finns det alltid en ny vinkling och en ny intressant kommentar till det svenska rättsväsendet. I Djävulens advokat handlar det om kryphålet som våldsamma män kan använda i den bristfälliga griftefridslagen.

En kvinna försvinner men det finns ingen kropp. Problemet är att den oerhört misstänkte äldre och kontrollerande pojkvännen har gjort exakt samma sak förut: han har haft andra flickvänner som försvunnit. Inte ett bra tecken. Migrändrabbade polisen Charlotta Lugn tar tag i fallet och börjar (bokstavligen) gräva. Samtidigt jobbar unga och pigga journalisten Alexandra med en true-crime-podcast som bara går lite (mycket) över alla etiska gränser och rättsstatsprinciper.

Bra och intressant som vanligt! Även om Lugns migrän tar alldeles för mycket plats och stör berättelsen. Vi fattar. Hon har huvudvärk. Det kan inte vara något att skriva flera sidor om i VARJE bok.

Båda huvudspåren är tänkvärda och väl presenterade. Dels rättsstatens principer kontra suget efter omoralisk underhållning utanför ansvarig utgivning och dilemmat med poddcastproducenter som bara letar klick. Dels frågan om griftefridslagen som uppenbarligen innebär att en mördare kan komma undan med minimistraff genom att gömma kroppen – att stycka och gömma undan en kropp har nästan inget straffvärde alls och om det inte finns en hel kropp är risken att bli ditsatt för mord mycket mindre. Om inte lagen ändras är det alltså fritt fram för folk att slå ihjäl någon, gömma undan liket och om man blir påkommen, bara erkänna griftefridsbrott men hävda att personen redan var död – det går ju inte att motbevisa utan själva kroppen. Sådär som den danske galningen i ubåt försökte göra.

Ändra lagen nu!

Hundskadeindex: akta katten!!!

Annons

Favorit i repris: rickrolling

Den som inte har ordet Rick-rolling i sin vokabulär ännu klickar inte tillräckligt mycket på mystiska länkar på första april.

Å, Rick Astleys Never gonna give you up, den summerar åttiotalet så fint. När det sexigaste en kvinna kunde göra var att stanna med ryggen till och se sig över axeln, när det coolaste danssteget var att snurra. Och all hårsprej och stora hårsnoddar!

Bokaffären – livsnödvändig

De skärpte reglerna igen här i Belgien p.g.a. den brittiska mutationen som spridit sig lite för snabbt och som nu ju tyvärr verka visa sig vara farligare än den ursprungliga Covid-19, särskilt för yngre.

Det innebär bland annat att all icke livsnödvändig service som innebär närkontakt (t.ex. frisörer) stängs ner i fyra veckor framåt och ”icke essentiella butiker” bara får ha minimalt öppet och bara ta emot förbokade kunder. Vad innebär då ”essentiell”? Jo: matbutiker, apotek och bokaffärer. Hurra för Belgien, en utmärkt prioritering.

Notera också att bland ”matbutiker” räknas vinbutiker och chokladförsäljare, så jag ska nog överleva det här utan bekymmer.

Små språknyanser på liv och död

Ack ja, när tidningsredaktörer har för bråttom och ingen längre korrläser eller kvalitetsgranskar saker, då kan en få se rubriker som Spanien inför aktiv dödshjälp.

Läskigt värre! Men som tur var handlade det bara om att legalisera aktiv dödshjälp. Det är inte fråga om att omedelbart utsätta miljoner spanjorer för eutanasi.

Skillnaden mellan ”införa” och ”legalisera” är liten, men ack så viktig.

Ordbanken: MÖP

Begreppet MÖP verkar inte finnas i så många andra språk – men det borde exporteras! Möpare finns ju garanterat i alla länder.

Och när den allmänna värnplikten byts mot en slags frivilligsystem, då blir det just de militärt överintresserade personerna som tar plats i försvaret. Alltså precis de personer som inte borde ha med vapen att göra.

Lurigt dilemma! Men: kanske lättare att hantera saker när det finns ett ord för fenomenet så det går att prata om det.

Extrovert/introvert och en teori om läsning vs människor

Den lilla pandemin har varit något av de introvertas revansch på ett samhälle som länge styrts av de extroverta. Ju mer åt det introverta hållet, desto mer motståndskraftig är en ju i en karantänsituation.

Jag har en liten teori om introvertism. Det låter ibland som att det skulle vara en binär skala, men det tror jag är nonsens. Hur mycket intro/extrovert någon är handlar istället om ungefär hur många timmar hen uppskattar mänsklig interaktion. 

En utpräglad extrovert gillar att vara med andra människor sisådär 16-24 timmar om dagen. Jag själv uppskattar andra människor ungefär 1-4 timmar per dygn men hanterar upp till 8 timmar. Allt efter det är istället ansträngande och tar energi från mig. Det spelar ingen roll om det är människor jag tycker om eller inte, jag behöver helt enkelt en hel del ensamtid.
Och så tror jag att det finns en massa människor som ligger i spannet däremellan och uppskattar människor 8-16 timmar per dygn. 
Problemet är att vi lever i de extrovertas tyranni, särskilt barn. Sommarlovsläger, skolresor och andra barnaktiviteter bygger nästan alltid på att barnen ska umgås HELA TIDEN – den som vill vara ensam anses suspekt. Ett introvert barn kommer förstås hem fullständigt utmattad från den typen av läger.
Jag har en till liten teori: jag tror att flera av er som läser det här känner igen er i någon grad, eftersom ni sannolikt är bokläsare. Läsning är en gemensam nämnare för oss – böckerna är en välbehövlig paus från andra människor. Mycket extroverta ser istället läsning som en distraktion som stjäl tid som de annars hade kunnat spendera bland folk.
Lösningen enligt Sanna: mer kunskap och förståelse för att vissa faktiskt inte mår bra av för mycket sällskap. Sociala kontakter är bäst i lagom mått, och det finns inte ett enda lagom som passar alla. Tvinga alltså inte barn att umgås med andra barn. Det är kanske inte alls \”blyghet\” som måste tränas bort, det kanske faktiskt är ren energistöld.

Att lägga skulden där den hör hemma: lilla EU-skolan, del 2

EU ska rösta om XYZ, hör du kanske ibland.

Och så tänker du: men vad dumt, har de inget bättre för sig? De sysslar med så korkade saker i Europaparlamentet, vilket slöseri med skattepengar.
Ganska sällan läser du nyhetsrubriker som Ungerska konservativa föreslår X. Europeiska vänsterpartierna föreslår Y. Gerhard van Schmittenbüttel från luxemburgska Specialdemokraterna har lagt förslaget Z.

Det funkar ju så i en demokrati att folkvalda politiker får sitta i den lagstiftande församlingen. När en ny lag behandlas i parlamentet så kan parlamentarikerna föreslå olika ändringar.
Varje ändringsförslag från en Europaparlamentariker tas upp till omröstning, först i utskotten och sedan i plenum. Det finns ingen kvalitetsgranskning, ingen som säger: det där är ett kokobängförslag, det röstar vi inte om. Parlamentarikerna är ju valda av folket, ingen utom folket kan säga till dem att de är kokobäng. Om de folkvalda lägger ett förslag så kommer det alltså till omröstning, även om bara 35 av mer än 700 till slut röstar för det (och även om alla vet att förslaget bara kommer att få 35 röster). Det är en del av demokratins processer. Det är så det måste vara. Det är därför en måste ta demokratiska val på allvar och fundera noga innan en lägger sin värdefulla röst.
Problemet är alltså inte processen. Problemet är hur informationen förmedlas vidare till väljarna.
Nyhetsflödena är så förenklade idag, journalisterna verkar tro att vi inte kan hantera komplex information. Eller så måste de klämma in sin text i alldeles för få tecken. Men den här dumförklaringen av oss läsare får konsekvenser. Istället för att lägga skulden där den hör hemma – kolla, parlamentariker si och så har lagt ett jättedumt förslag, vilken idiot! – så får vi veta att EU föreslår att… eller EU-parlamentet röstar om… och det låter som att det är själva Europasamarbetet som på egen hand har hittat på knaserierna.
EU är inte en organism, inte en klubb eller en mystisk sammansvärjning. EU är en metod för samarbete. Ingenting annat. Det är ett sätt vi har hittat på för att kunna diskutera, utbyta grejer och resa enkelt. Alternativet är att vi sitter i Sverige med stängda gränser och lever på sill och potatis, eller att vi förhandlar enskilt med varje annat land var för sig när vi vill kunna köpa och sälja prylar med dem. Det första alternativet är tråkigt, det andra innebär enorma mängder mer byråkrati för att lösa saker som vi just nu kan fixa effektivt genom en välorganiserad och systematisk förhandling med 26 andra länder på en och samma gång.
Det är egentligen mycket enkelt. Varje gång någon säger eller skriver \”EU tycker\” eller \”EU vill\”, ställ motfrågan vem exakt är det som tycker? Är det hela Europaparlamentet? En enskild parlamentariker? Är det både Parlamentet och Rådet? Är det kanske bara ett rykte eller en förenkling? Ställer du den kontrollfrågan kommer det plötsligt visa sig att mycket du tycker är dumt med EU egentligen är dumt någon annanstans.
Jag önskar mig:
1. Fred och coronafritt på jorden,
2. Bättre journalistik så vi får vettig och korrekt information och inte tilltalas som femåringar,
3. Riktigt ansvarsutkrävande av makthavare så att skulden hamnar där den hör hemma.