George Sand, alltså! Eller snarare: Aurore Dupin, som hon ju egentligen hette. Varför har jag inte läst henne förut? Familjen Mauprat är en klarsynt roman, med förvånansvärt moderna karaktärer trots att den skrevs på 1830-talet. Och oväntat rolig/oförutsägbar.
\”Min sidenväst och fickorna på den fick mig att minnas att jag var dömd att aldrig mera ta livet av någon.\”
Inte konstigt att Dupin var en skandalernas kvinna, redan innan det där med att hon ibland gick i byxor.
Romanen handlar om Edmée och Bernard, sjuttonåriga sysslingar och de sista överlevande ur en mycket vanryktad släkt av våldsmän och stråtrövare. De träffar på varandra av en slump i samband med en jaktolycka och Bernard blir omedelbart mycket kär. Men Edmée är inte särskilt imponerad och det blir ingen lätt match för Bernard att vinna hennes hjärta.
Det är en så klockren beskrivning av en självcentrerad, obildad tonårskille utan impulskontroll. Han tror att han kan ta vad han vill ha, han blir sur när han inte får som han vill och han vill absolut inte plugga, men när han väl börjar plugga tror han efter två böcker att han vet allt och vet bäst. Självförtroendet är det minsann inget fel på.
Edmée å andra sidan är något mycket ovanligt för sin tid: hon är en tuff tjej som ställer krav. Inte på det mesiga martyrsättet som till exempel Samuel Richardsons Pamela eller Elin Wägners Åsa-Hanna. Tänk snarare omutliga Jane Eyre. Edmée säger till Bernard: hörru din lufs, jag gillar dig visserligen men om du inte skärper dig tar jag hellre livet av mig – eller dig – än kommer i närheten av dig. Och hon menar det!
Naturligtvis mognar Bernard och kommer till insikt, bland annat genom att han deltar i krigen i Amerika och börjar förstå sig på politiken (ledtråd: Dupin drar åt revolutionärt vänster). Det blir ändå inte ett klassiskt lyckligt slut, vilket jag uppskattar. Istället ett par \”oväntade\” (nåja) vändningar precis på slutet.
Det här är en bra bok och särskilt intressant för sin tid.
Litterärt ofog 