Ögongodisserien Witcher förstod jag mig inte på i TV-serieform, gillade däremot verkligen den första novellsamlingen av Andrzej Sapkowski som serien bygger på. Läste därför vidare i den första hellängdsromanen om samma häxkarlsuniversum: Alvblod.
Det är lite förvirrande, det måste jag säga. Men blir roligare allteftersom.
Häxkarlen Geralt måste vakta sin skyddsling Ciri, samtidigt som den Nilfgaardska armén ökar pressen på de kringliggande länderna. Yennefer är syrligt irriterad på Geralt och det är otrevliga spänningar mellan bigotta människor och ”de andra”: gnomer, dvärgar och alver.
Den sarkastiska stilen och underfundiga underdrifterna är fortfarande roliga, men novellsamlingen var snäppet vassare.
Det började med att jag snubblade in på ett avsnitt av The Witcher, en TV-serie jag inte kände till men som tydligen är förskräckligt populär. Avsnittet jag såg var fullständigt obegripligt men verkade vara en blandning av fantasy i tafflig StarTrek-imitation och porr-för-kvinnor i form av en (mycket) snygg manlig hjälte som red runt och fångade monster.
I alla fall, eftersom jag inte begrep ett jota av handlingen men uppfattade att det var någon slags bästsäljarfenomen skaffade jag hem ett ex från bibblan för att försöka lista ut vad alltihop egentligen gick ut på.
Den sista önskningen av Andrzej Sapkowski visar sig vara en liten pärla. Häxkarlen Geralt av Rivia är kringresande försäljare av magiska tjänster. Han är också en slags mutant. Mot betalning slår han ihjäl allt från vampyrer till jättespindlar till troll och mylingar. Men han vet också att skilja på monster och monster, det är inte alltid de värsta odjuren är de med hår och huggtänder. Den sista önskningen är inte en enda sammanhängande roman utan en samling berättelser om Geralts olika äventyr, lite förvirrande först men egentligen ett ganska bra grepp. Det blir lite av en sagosamling.
Det jag gillar med berättelsen är att den är så mycket slugare än den först verkar. Det är flera lager, många roliga blinkningar till de klassiska sagorna (exempel: Geralt erbjuder sig att slå ihjäl trollet under bron men byborna blir förfärade – nej! Trollet underhåller bron och sköter den exemplariskt så de betalar gärna vägskatt till henom, Geralt får inte vara dum mot det trollet). Det är underfundig humor och en hel del mellan raderna som lämnas åt läsaren att tänka ut själv. Sånt gillar jag.
Det finns tydligen ytterligare sju böcker i serien om Geralt, jag provar gärna en eller ett par till av dem.
Litterärt ofog 