It doesn\’t do to murder people…

…however offensive they may be.

Å, den brittiska överklassens spydiga underdrifter! Lord Peter Wimsey med sina toodle-oos och splendid old chaps, han är en hel orgie i språkliga kluringar. Jag älskar det.

Dorothy L. Sayers deckare är ibland lite sega men leken med det engelska språket väger upp. Jag läste Five red herrings där läsaren blir alldeles snurrig av alla tågtider som trixas med fram och tillbaka för sju påstådda alibin. Inte den rappaste intrigen precis.

En illa omtyckt målare hittas död i en skotsk älv. Mördaren tycks ha kopierat en av hans tavlor och sedan flytt per cykel och tåg. Men via vilken station, när och framför allt: VEM?

Annons

Tematrio: brittiska pärlor

Lyrans tematrio denna vecka handlar om brittiska boktips. Å, det finns ju massvis! Agatha Christie, Jane Austen, Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, J.R.R. Tolkien, George Orwell, Jeanette Winterson, Julian Barnes, Zadie Smith…

Jag plockar ut följande tre boktips:

William Shakespeare, jo för han är fortfarande bäst. Allt är inte lika genialt men de stora verken är banne mig bland det bästa mänskligheten har att erbjuda. Min favorit är Othello som innehåller både stor humor, enorm sorg, en hel del snuskiga skämt och rejäla blodbad på slutet. Många drar sig kanske för att läsa Shakespeare för att det verkar svårt eller känns ovant att läsa på vers, men strunt i det och kör ändå, det är mycket lättare än du tror och verserna vänjer man sig snabbt vid.

Dorothy Sayers sammanfattar på något vis det mest brittiska för mig… Tjugotalsinteriörer, en blasé överklassdetektiv med en uttryckslös butler och en stor mängd \”old chap\” och \”cheerio\”. En av de bästa titlarna är De nio målarna som har en lite annorlunda upplösning men de flesta Sayers är läsvärda om en gillar gamla pusseldeckare (det gör jag!).

Och lite mer nära i tiden: Ian McEwan är mycket produktiv men märkligt nog är ändå det mesta jag läst av honom bra. Framför allt den hemska lilla romanen On Chesil beach om ett ungt nygift par som under den viktorianska erans prydhetsvansinne inte fått någon som helst information om hur det borde gå till under bröllopsnatten. Det blir pinsamt, jobbigt och missförstånd som hade kunnat redas ut om de unga tu hade kunnat kommunicera med varandra, men de har ju knappt sett varandra innan bröllopet och de kan inte sätta ord på allt de känner för ingen har pratat med dem om det förr… Sällan har någon satt fingret på mellanmänsklig genans på ett så precist sätt.