Eftersom mitt jobb har stängt ner så har förstås min franskakurs på jobbet också stängt ner, men min franskalärare skickar fortfarande emellanåt läsläxor per mejl.
Vi fick till exempel läsa Eric Emmanuel Schmitts långnovell Oscar et la dame rose om ett barn som håller på att dö i cancer men som får hjälp av en äldre dam att acceptera situationen. Tack vare nyfunnen gudstro, snark. Jag relaterade inte alls till den här texten utan fastnade hela tiden på saker som \”om läkarna vet att pojken bara har två veckor kvar att leva, varför fortsätter hans familj att komma på besök bara en gång i veckan\” och \”så fruktansvärt oetiskt att lura i ett barn en religion mot föräldrarnas vilja på det där sättet\”.
Tanten i rosa blus är förstås fantastisk, hon muntrar upp pojken med vilda historier om sitt förflutna inom fribrottning/wrestling (alltså den där bisarra brottningsformen som egentligen är teater och där deltagarna klär ut sig till superhjältar).
Ändå: så gammaldags att en tror att novellen måste ha skrivits på 1950-talet, inte 2002 (!) – men så är ju Belgien en egen liten tidsloop tillbaka 50 år i tiden också.
Litterärt ofog 