Obegriplig Batmanserie

Frank Millers serieroman The dark knight returns är jättesnygg och en riktig nördklassiker. Och så är den fullständigt obegriplig och mycket våldsam.

En medelålders Batman drar på sig dräkten igen för att bekämpa en blandad samling fiender inklusive Jokern, Harvey Twoface och ett gäng LSD-mutanter. Allt går åt helvete. Fast lite bra också. Det finns en ny Robin och ibland är Stålmannen visst med också som någon slags inre mentor.

Väldigt snyggt. Men fullständigt snedtänt.

Öppna gränser

Funkar det att skriva en debattbok om migration i serieboksformat? Ja, förvånansvärt bra. I alla fall i versionen av Bryan Caplan och Zach Weinersmith: Open borders, the science and ethics of immigration.

Det är en bok som går igenom ekonomiska fakta kring migration – vad kostar det egentligen för ett samhälle att ta emot invandrare, vilka invandrare kostar vad och vad kostar det att inte ta emot invandrare? Etiska och känslomässiga aspekter tas också upp och plockas isär på ett systematiskt sätt. Vad har egentligen migration för effekter på kriminalitet, utveckling, jämlikhet… om en bara tittar på belagda fakta och inte går på magkänslan?

Slutsatsen är nog svårsmält för många: invandring ger bara ekonomiska fördelar för ett land. Kanske inte alltid på individnivå för samtliga landets medborgare, men sett till det stora hela är det en enorm vinstaffär.

Det vet vi ju för övrigt här i Europa, där avskaffandet av de inre gränserna gav ett rejält uppsving för handel och utbyten inom EU. Det har vi alla vunnit stort på, även britterna fram tills nu.

Att presentera torra ekonomiska fakta i form av serieteckningar gör det hela mer lättsmält och underhållande, möjligen tappar det lite i tyngd och känslan av att det är på allvar. Men, handen på hjärtat, hade det varit i bara text hade jag sannolikt inte läst boken…

Tassahunden passerar tysk-danska gränsen med färja. Lätt som en plätt, eftersom EU inte har inre gränser, och eftersom Tassa är en särskilt cool och erfaren resenär.

Kvalitetsgranskning med Lois Lane

Jag träffade på Lois Lane häromdagen, du vet stjärnreportern på Daily Planet. Huff! Plötsligt satt jag pladask mitt i rosenrabatten för hon dängde till mig med sin handväska. Vad hade hon i den egentligen, en uppsättning gamla blytyper från papperstryckeriet?

-Hörrdudu! Sa Lois och spände ögonen i mig. -Du insinuerar att journalister slarvar med faktagranskningen!

-Skulle jag väl aldrig..! Började jag tafatt, medan jag plockade taggar ur höger lår.

-Joho! I dina blogginlägg om EU-journalistik, det är respektlöst är vad det är. Journalister är duktiga, uppmärksamma och högt kvalificerade människor som rapporterar sanningen, alltid sanningen. Det går aldrig att lura en journalist!

-Javisst, självklart, mumlade jag och tog av mig glasögonen för att putsa bort de värsta lerstänken.

Lois Lane tvärstannade mitt i sin arga tirad.

-Men vart tog hon vägen? Sa hon högt för sig själv, och såg sig irriterat omkring.

Och plötsligt tvärvände hon och stampade iväg tvärs över torget, och kvar satt jag och var mycket förvirrad.

Einsteins nya fru

Liv Strömquist ritar/skriver feministiska serier med mycket politisk udd. Jag håller inte med henne i allt, men när det kommer till jämställdhetsfrågorna tycker jag hon prickar väldigt rätt väldigt ofta.

I samlingen Einsteins nya fru får vi till exempel veta varför Håkan Juholt är en förebild, vilka historiens tio mest (?) provocerande pojkvänner var och varför barn är små kristdemokrater.

Jag gillar inte de grova förenklingarna som bygger upp en ganska osmaklig vänsterretorik (onödigt och klumpigt!) men jag tycker mycket om att det finns någon som sätter ord på det som är så fel i alldeles för många parrelationer, än idag.

Apropå superhjältar: de hade det lättare på sjuttiotalet

Ibland går Fantomen på stadens gator som en vanlig man. Det är Stockholm, 2019. Snön ligger i gråbruna drivor. En man i trenchcoat med hatten djupt nerdragen i pannan går in på en bar.

Fantomen: Ett glas mjölk, tack.

Hipsterbaristan: Mandel, havre eller soja?

Fantomen: Va? Vanlig mjölk.

Hipsterbaristan: Vadå, som i komjölk?

Fantomen: Just det.

Hipsterbaristan [mycket höjda ögonbryn]: Oookej, whatever… Grön eller röd? Skummad?

Fantomen: Ett glas mjölk bara!

Hipsterbaristan: Ska hunden ha en skål vatten också?

Fantomen: Det är ingen hund, det är en bergsvarg.

Hipsterbaristan: En sån har min kompis också.

Fantomen: Nej, det tror jag inte.

Hipsterbaristan: Det finns ett jättebra ställe nere på Sofo där de säljer vegansk hundmat, vänta ska jag hitta adressen åt dig.

Fantomen: Fast det här är en varg och förresten måste vi gå nu.

Kapten Europa!

Tänk att vi har bott i Bryssel i åtta år och helt missat att stan har en alldeles egen livs levande superhjälte!

Captain Europe är tydligen en grej, och antagligen har jag missat honom eftersom jag inte minglar på EU-events eller hänger med Europaparlamentspraktikanterna på Place Lux på torsdagskvällarna och dricker öl ur plastglas.

Den som minglar på EU-happenings eller på Place Lux kan tydligen träffa på en kille i blå spandex, mask och kalsongerna utanpå trikåerna, i bästa superhjältestil. Detta är Captain Europe (klicka på länken för bilder). Han är en frivillig superhjälte (liksom hos Fantomen går kostymen i arv och den nuvarande Kaptenen är sannolikt den andre eller tredje i ordningen) som dyker upp där han tycker det behövs för att stötta Europatanken på ett trivsamt och roligt sätt. Eller där det bjuds på billig öl i plastmuggar.

Dessutom finns hans kusin Captain Euro i seriestrippform med en tecknad serie per vecka (propaganda när den är som bäst).

Mer superhjältar i vardagen! Vilket bra initiativ.

Tecknat deckaräventyr: Kiekeboes

Det går så mycket vooruit att jag redan har läst ut mitt andra seriealbum på flamländska/nederländska: Kiekeboes – Thantomthant av serieskaparpseudonymen Merho.

Familjen Kiekeboes är stereotyper från femtiotalet, vilket ju är typiskt för Belgien där könsroller och normkritik inte utvecklats nämnvärt de senaste seklerna. De åker på diverse äventyr med små varianter av deckargåtor. I Thantomthant hamnar de på Sri Lanka och måste avslöja en vapensmugglande militant sekt. Det är rart, harmlöst och en inte särskilt avancerad plott. Men vad gör väl det! Jag läste den ju på nederländska och var jättenöjd.

Heja mig!