En bok om abort fast utan aborter

Det var falsk marknadsföring – Bastarden från Istanbul av Elif Shafak handlar inte alls om abortfrågan. Den handlar om hur det armeniska folkmordet påverkar Turkiet idag, om att vara tonåring och faderslös, om arga kvinnor och om efterrättsrecept. En hel röra, alltså.

Asya bor med sin mamma och sina tre galna mostrar. Någon pappa har hon inte, mamma Zeliha blev gravid väldigt tidigt och har alltid vägrat berätta med vem. I USA bor också en morbror som aldrig hör av sig – men morbrorns styvdotter kommer plötsligt på besök till Turkiet. Hon har nämligen armeniskt påbrå och vill söka sitt ursprung och ställa turkarna till svars för det folkmord som är mycket levande i den armeniska diasporans minne men förpassat till historien i Turkiet. De två tonåringarna upptäcker släktens hemligheter tillsammans.

Jag hade höga förväntningar men tyvärr blev det ganska platt fall. Berättelsen är banal och lite rörig. Det finns glimtar av något mycket intressant – armeniska folkmordet ur turkisk synpunkt är ingen liten fråga – men det slarvas bort i texten. Skärpan och djupet saknas. Synd!

Annons

Den troende, den syndande och den förvirrade

Nej, det ska inte handla om spaghettivästernparafras utan om en turkisk feministroman: Three daughters of Eve av Elif Shafak.

Det är, som tur är, en relativt lättläst bok. Det var nämligen snubblande nära att jag för första gången i bokklubbens historia missade att läsa ut boken i tid! Dålig planering.

Three daughters of Eve handlar om Peri, en turkisk hemmafru i övre medelklass. Hon fastnar i Istanbuls trafikkaos på väg till ännu ett societetsevent. Men något händer och hon påminns plötsligt och kraftigt om en omvälvande period i sin ungdom. Hon läste i Oxford och tillsammans med sina två bästa vänner – bisexuella och utsvävande Shirin, feministiska islamisten Mona – läste hon en mycket speciell kurs för en mycket speciell professor.

Det handlar mycket om jämställdhet, om tolerans och om religion. Möjligen skrivs det lite för mycket på näsan på läsaren och några intrigtrådar blir bara vagt och hastigt hopknutna. De stycken som handlar om Istanbul är allra mest intressanta, till exempel den hjärtskärande biten om brorsans bröllopsnatt. Oxfordspåret är mer svårtuggat och filosofiskt.

Jag vill gärna läsa mer av Shafak – hon har tydligen skrivit en hel del romaner på imponerande tunga ämnen, som aborträtt i Turkiet och hedersrelaterat våld inom familjen.