Macbeth

När en ändå bläddrar igenom sin Macbeth för att kolla korrekta citat, då kan en ju lika gärna läsa hela…

Nu är Macbeth visserligen inte en av Shakespeares bästa, men ändå. De där häxorna är ju för härliga.

Double, double toil and trouble;
Fire burn and cauldron bubble

Storyn går ungefär så här: skotske kung Duncan välkomnar en av sina krigsherrar, Macbeth, som just tycks ha vunnit ett viktigt slag åt honom. Men Macbeth är en äregirig typ och när tre häxor lovar honom att han kan bli kung, att han inte har något att frukta så länge inte skogen flyttar sig till hans slott och att ingen av kvinna född kan döda honom, då passar han på och lönnmördar kungen och tar tronen för egen räkning. Sedan blir det diverse ytterligare mord, ett par spökerier och några mycket nöjda häxor som kanske inte sa riktigt hela sanningen den där första gången de blev tillfrågade…

Det är något med Shakespeare, det är det.

Annons

Tematrio: kärlek i litteraturen

En lite försenad alla-hjärtans-dag-trio på tema kärlek:

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe är en tidstypisk berättelse om stackars unge Werther som är kär. Han är så kär, så kär, men hon har en annan och är inte så värst road av uppvaktningen. Det slutar i katastrof.

William Shakespeare skrev också om kärlek, till exempel i Othello. Othello är så kär, så kär, men så får han för sig att hon har en annan och allt slutar i katastrof.

Eller den här: Döden i Venedig av Thomas Mann!.En äldre man förälskar sig i en ung pojke under en turistresa i Venedig. Så kär han blir! Men en koleraepidemi snedstreck metafor för moraliskt förfall sveper in och allt slutar katastrofalt.

Om jag är romantiskt lagd? Kanske inte så särskilt.

Tidsklyftan

Jeanette Winterson är en bra författare, jag tyckte mycket om Det finns annan frukt än apelsiner och Varför vara lycklig när du kan vara normal? 

Tidsklyftan är annorlunda, den känns krystad. Och det är den ju också. Den är ett beställningsjobb. Inför Shakespearejubiléet 2016 ombads ett antal författare skriva en modern variant på något av Shakespeares dramer. Winterson gjorde en version av En vintersaga.

Att skriva om ett existerande verk blir sällan särskilt bra, det är för snäva ramar. Visst, ingen annan kunde ha gjort det lika bra, men det hade varit ännu bättre om Winterson ägnade tiden att skriva helt egna berättelser. 

Tidsklyftan handlar om en rik börsmäklare i London som blir onödigt svartsjuk på sin hustru och därför skickar bort deras nyfödda barn. Barnet kommer på villovägar och blir uppfostrat av en adoptivfamilj. En dataspelsprogrammerare och en skum bilförsäljare spelar viktiga roller, änglar och fjädrar är återkommande symboler i texten.

Jag blev besviken.

Jag tror att Richard II odlade morötter

This blessed plot, this earth, this realm, this pallkrage.

En måste odla sin trädgård. Särskilt om en fastnat lite längre än planerat i den p.g.a. SAS-strejk.

Hamlet i radioformat

Det har ju firats Shakespearejubileum i dagarna – 400 år sedan han dog och 452 år sedan han föddes. Själv firade jag med radioteaterns version av Hamlet, inspelad 1960 och tillgänglig via Sveriges Radios utmärkta Radioteaterbibliotek.

Hamlet är ett litet mästerverk, det är obestridligt. Rolig, hemsk, spännande. Spöken och kärlek och lurendrejeri. Ett litet krig eller två i bakgrunden, och ett par mycket komiska dialoger mitt i all svärta.

Och så är det en liten guldgruva av citat. Hamlet måste ha varit en av den klassiska bildningens stöttepelare, så många av de mest parafraserade och kända citaten kommer härifrån. Till exempel \”Svaghet, ditt namn är kvinna\”, eller \”Ur led är tiden. Ve att jag är den, som föddes att den vrida rätt igen\”, eller \”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över\”.

Till och med frasen \”methinks, the lady doth protest too much\” är från Hamlet och inte från Othello som jag hade för mig, så bra när en lär sig något nytt.

I floden av Shakespeare-trivia tipsar jag för övrigt om bloggen Improbable som gjort ett fint cirkeldiagram över olika slags dödsfall i Shakespearepjäser.

Shakespeare, en kille med många okända sidor.

Många tror ju att folk på Shakespears tid sprang runt i trikåer och kolt för att det var modernt. Ha! Det var ju löpartajts. Det har litteraturvetarna upptäckt efter en noggrannare analys av Willes Sonnet 18:

Shall I compare thee to a runner\’s high?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling\’s butt and thigh,
And stretching\’s lease hath all too short a date.
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fast from fast sometime declines,
By chance, or nature\’s changing course, untrimmed;
But thy eternal PB shall not fade,
Nor lose possession of that speed thou ow\’st,
Nor shall death brag thou wand\’rest in his shade,
When in eternal lines to Time thou grow\’st.
So long as men can breathe, or legs can flee,
So long lives this, and this gives life to thee.

Pjäser att skippa, pjäser att se?

FÖRSTA AKTEN

Fredag. Ett enkelt rum i Bryssel. Det regnar utanför fönstret.
Annikas bokblogg kommer in.

Annikas bokblogg (triumferande): Det är dags för veckans fredagsfråga.

Sannas bokblogg (sömnig): Nu igen? Det var ju måndag och tematrio alldeles nyss.

Annikas bokblogg: Tiden går fort när en blir gammal!

Sannas bokblogg: Ok, så vad är frågan?

Annikas bokblogg: Vilka teaterpjäser rekommenderar du och vilka avråder du från?

Sannas bokblogg: Lätt som en plätt!

Båda bokbloggarna hoppar upp och ner och gör en rolig dans. Springer till slut ut i kulisserna (exit åt höger).

Slut på första akten.
Applåder.


ANDRA AKTEN

Scenbyte: Sannas bokblogg vandrar av och an i ett tomt rum med bara en naken glödlampa. En hund – hungrig – tittar uppgivet på sin tomma matskål i hörnet.

Sannas bokblogg (för sig själv): Teaterpjäser att rekommendera… Det är ju lätt, allt av Shakespeare är genialt. Molières Tartuffe är rolig. Harold Pinter är knäpp men intressant och även om jag inte har sett Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder så tror jag att den kan bli väldigt bra på scen. Men vad ska jag nämna för dåliga exempel?

Entré: Leonardo DiCaprio och Lars Norén.

Leonardo: Vad roligt att du gillar Shakespeare! Jag har spelat Shakespeare!

Sannas bokblogg: Nej, du har varit med i en usel filmatisering av något som vagt bygger på en pjäs av Shakespeare. Men tack för inspirationen, nu kom jag på ett bra dåligt exempel.

Lars: Har du sett någon av mina pjäser då? De är geniala!

Sannas bokblogg: Särskilt idén att plocka ut ett par nazister ur fängelset, låta dem prata propaganda på scen och sedan släppa iväg dem till Malexandermorden, ja. Eftersom jag är mer intresserad av innehållet än av manliga egon som gillar tidningsrubriker har jag aldrig köpt biljett till något av dig, Lars.

Hund – mycket hungrig – tuggar lite på Lars Noréns jacka. Lars tjuter till och springer ut.

Leonardo: Vänta Lars, hundsaliv är antiseptiskt! Det är trevligare att pussa en hund än en Hollywoodskådis!

Exit Leonardo.

Sannas bokblogg: Vet du Tassa, jag tror inte jag kommer på fler dåliga exempel. Kom nu så ska du få frukost.

Hunden blir glad.

RIDÅ
Applåder

Tematrio: brittiska pärlor

Lyrans tematrio denna vecka handlar om brittiska boktips. Å, det finns ju massvis! Agatha Christie, Jane Austen, Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, J.R.R. Tolkien, George Orwell, Jeanette Winterson, Julian Barnes, Zadie Smith…

Jag plockar ut följande tre boktips:

William Shakespeare, jo för han är fortfarande bäst. Allt är inte lika genialt men de stora verken är banne mig bland det bästa mänskligheten har att erbjuda. Min favorit är Othello som innehåller både stor humor, enorm sorg, en hel del snuskiga skämt och rejäla blodbad på slutet. Många drar sig kanske för att läsa Shakespeare för att det verkar svårt eller känns ovant att läsa på vers, men strunt i det och kör ändå, det är mycket lättare än du tror och verserna vänjer man sig snabbt vid.

Dorothy Sayers sammanfattar på något vis det mest brittiska för mig… Tjugotalsinteriörer, en blasé överklassdetektiv med en uttryckslös butler och en stor mängd \”old chap\” och \”cheerio\”. En av de bästa titlarna är De nio målarna som har en lite annorlunda upplösning men de flesta Sayers är läsvärda om en gillar gamla pusseldeckare (det gör jag!).

Och lite mer nära i tiden: Ian McEwan är mycket produktiv men märkligt nog är ändå det mesta jag läst av honom bra. Framför allt den hemska lilla romanen On Chesil beach om ett ungt nygift par som under den viktorianska erans prydhetsvansinne inte fått någon som helst information om hur det borde gå till under bröllopsnatten. Det blir pinsamt, jobbigt och missförstånd som hade kunnat redas ut om de unga tu hade kunnat kommunicera med varandra, men de har ju knappt sett varandra innan bröllopet och de kan inte sätta ord på allt de känner för ingen har pratat med dem om det förr… Sällan har någon satt fingret på mellanmänsklig genans på ett så precist sätt.