George Bernard Shaws romantiska komedi Pygmalion från 1913 var något av en överraskning för mig.
Jag kände förstås till storyn i Shaws Pygmalion i stora drag. Men jag hade väntat mig något sliskigare och mer romantiserat. I Shaws originaltext är professor Higgins en självisk, otäck typ som mer eller mindre kidnappar Eliza Doolittle för sina egna syften. Att hon upprepade gånger säger nej bekommer honom inte, hon är ju bara en fattig kvinna och han har ingått ett vad. Tack och lov får han sina fiskar varma på slutet och Eliza får ett lyckligt äktenskap med en bättre man.
Men visst finns det humor i berättelsen, framför allt tack vare skarpsynta hushållerskan Mrs Pearce som avslöjar Higgins hyckleri genom att berätta om hur illa han själv talar och beter sig…
Litterärt ofog 