Frankenstein 200 år

Det är tur att jag lyssnar på Spanarna i SR, där får jag en stor del av all nödvändig samhällsinformation. Som till exempel påminnelsen om att i år är det tvåhundraårsjubileum för Mary Shelleys Frankenstein.

Jag älskar Shelleys gotiska vetenskapsroman. Så klarsynt och sorglig och vacker och ömsint. Vem är det egentligen som är ett monster? Måste läsas, boken är ett helt annat universum än filmerna.

Frågan är: hur hedra detta jubileum? Kanske med punchrullar, fan-fiction och trasmattor? Alltså genom att, likt Victor Frankenstein, samla delar av något gammalt och ge det nytt liv.

(Och sedan bli rädd för resultatet och frånsäga sig allt ansvar.)

Annons

Tematrio: kvinnor som skriver om män

Lyran undrar om våra bästa tips på minnesvärda mansporträtt skrivna av kvinnor.

Mary Shelleys Frankenstein är en av de mest sorgliga och fina romaner jag vet. Inte alls så grov och rå och brutal som de flesta filmatiseringarna! Om ett stackars ensamt monster och hans fege (?) pappa.

J. K. Rowling är ingen höjdare på att beskriva kvinnor (Mrs Weasley, jag tittar på dig), men min favoritkaraktär Severus Snape är en fantastisk figur.

Gunilla Bergström har annars skapat den kanske bäste manliga förebilden i svensk litteratur: Alfons Åbergs pappa. Vilken klippa! Borde skickas på rökavvänjning men i övrigt en stabil karl med ständigt lugn och goda läsvanor (papperstidning FTW).