Mannen på balkongen

Ok, nu är det slut på experimentverkstad. Fler Sjöwall-Wahlöö-omläsningar än så här blir det faktiskt inte.

Samtliga de tre första Beck-böckerna har följande element:

  • en eller flera ”nymfomaner”.
  • nakna kvinnor vars bröstvårtor och könshår beskrivs i detalj.
  • nakna män vars kroppar inte beskrivs i detalj.
  • taffligt polisarbete i snigelfart.

Mannen på balkongen följer exakt samma mönster. Det handlar om en pedofil som stryper småflickor och tar deras trosor som troféer. Martin Beck med kollegor springer i stadens parker och tittar i olika buskar, men de hittar förstås inte förövaren. Det är en ren slump att mördaren till slut blir fast, trots en serie osannolika sammanträffanden som skulle kunnat ge dem ledtrådar mycket tidigare. Men då hade boken förstås bara blivit tjugo sidor lång.

Det stora scoopet i bok tre är att Martin Becks fru får ett namn, i de första två böckerna var hon bara ”hans fru”. Han beter sig dock lika illa mot henne nu när hon är namngiven. Och så har författarna flikat in en del längre föreläsningar i socialistisk teori, inte nödvändigtvis ett genialt grepp när en vill skriva en spänningsroman.

Tack och adjöss, Sjöwall/Wahlöö. Nu är jag klar med er, för gott.

Roseanna

En kombination av faktorer – bland annat nyfikenhet, nostalgi och bristen på andra titlar i biblio-appen – gjorde att jag också lyssnade igenom Sjöwall-Wahlöös första i Beckserien. Alltså: Roseanna.

En kvinna hittas strypt utanför Motala i en av sjöarna längs Göta kanal. Martin Beck åker dit. Kvinnan är naturligtvis naken och hennes bröst beskrivna i detalj. Segdraget polisarbete sätts igång, tema diskbänksrealism. Hon måste ha kastats i från en kanalbåt, kanske en av alla turistbåtarna. Alltför många misstänkta, och så visar det sig till råga på allt att kvinnan varit ”nymfoman” (ja, hon också, jmf Mannen som gick upp i rök).

Jag mindes de här böckerna som rätt tuffa och spännande. Men så läste jag dem också i femtonårsåldern utan särskilt stor erfarenhet av andra, bättre spänningsromaner. Idag framstår de istället som platta, rätt långtråkiga (trots det mycket nätta formatet! Ca 250 sidor, sex timmars ljudbok) och med högst tveksamma kvinnoporträtt.

Martin Beck befäster sin position som litteraturhistoriens sämste polis, han ”löser” fallen enbart med hjälp av tur och tjänstefel. I Roseanna är hans omdömeslöshet och klantighet nära att kosta en ung poliskollega livet… En mycket märklig deckarserie med dagens glasögon.

Mannen som gick upp i rök

Jag fick för mig att läsa om någon av Sjöwall/Wahlöös böcker om Martin Beck. Det är ju ändå dryga tjugo år sedan jag läste dem sist. Det blev Mannen som gick upp i rök, den andra boken i serien.

Alltså, här finns ju hur mycket som helst att prata om. Jag tror vi måste plocka isär den här boken i sina delar.

Kläderna

Alla dessa gabardinbyxor! Och terylenbyxor! Jag måste googla. Terylen visar sig vara en slags polyester. Fruktansvärt modernt år 1966. Men vad innebär det att någon går i ”sportkostym”? Enligt nordiska muséet är detta ett ylleplagg. Vilken sorts ”sport” som bedrivs i yllekostym, det har jag inte listat ut än. Kanske fiske.

Sporten

Ja, apropå sport, ja. Antingen hade atleterna mycket annorlunda fysik förr i tiden eller så var det radikala paret Sjöwall/Wahlöö ganska okunniga om hur en idrottande kropp ser ut. Tävlingssimmerskan är mycket kort, mycket storbystad och väldigt bredhöftad. Jo, säkert.

Resorna

Resan från Stockholm till Budapest går med flygmaskin och innebär mellanlandningar i Köpenhamn, Berlin och Prag. Det går tydligen utmärkt att boka en transit där en bara har 5 minuter (!) mellan att ena planet landar och nästa startar. För att inte tala om all rökning ombord, alla stämplade pass och visum för att resa mellan de europeiska länderna – det var en helt annan värld för bara femtio år sedan.

Kvinnorna / jämställdheten

Vår ”hjälte” Martin Beck lämnar fru och barn första dagen på semestern, utan att blinka och utan att ringa hem under de kommande veckorna. Han skickar visserligen ett vykort, men inte till sin fru utan till en poliskollega han en gång jobbade tillsammans med på ett intressant fall. Inga tankar på att hjälpa till hemma här inte! Kollegan Kollberg säger lakoniskt att han tycker synd om sin fru som alltid är hemma ensam när han jobbar sent, så han hoppas att hon snart blir gravid så att hon får sällskap (!!!). Å fy fan, å fy fan, å fy fan.

Maten och spriten

Det är ett oavbrutet gottande i mat och dryck. Det äts och sups, i detalj. Det här minns jag inte alls från första läsningen. Men det är lika mycket en långsam matblogg som en ”hårdkokt” (suck) polisdeckare. Smultron med vispgrädde hit och kräftor med nubbe dit. Och det här är en liten bok på bara dryga 150 sidor, utan maten som utfyllnad hade den varit ca en tredjedel kortare

Polisarbetet

Ja, vad ska en säga. Det är en rätt underhållande historia trots allt. Det komplicerande sidospåret i Ungern förtar inte den rätt sluga upplösningen på huvudgåtan. Men polisarbetet är under all kritik. Martin Beck är eventuellt den sämste polisen i litteraturhistorien. Han följer inte upp ledtrådar. Han handskas minst sagt vårdslöst med bevis och misstänkta individer. Han ringer upp sina kollegor mitt i natten och skickar ut dem på högst tveksamma uppdrag. Han är inte ett föredöme. Det är ett mirakel att han till slut lyckas pricka rätt bland alla misstänkta, det är i alla fall inte tack vare hans kvalitativa insatser.

Det var en rolig omläsning, det är ett häpnadsväckande tidsdokument och det är underhållande trots alla fullständigt galna detaljer som sannerligen inte har åldrats med värdighet. Men det här är inte fantastisk litteratur, det här är en tidig kioskdeckare som de totade ihop på en kaffekvart med hjälp av mycket rödvin.