Jag fick för mig att läsa om någon av Sjöwall/Wahlöös böcker om Martin Beck. Det är ju ändå dryga tjugo år sedan jag läste dem sist. Det blev Mannen som gick upp i rök, den andra boken i serien.
Alltså, här finns ju hur mycket som helst att prata om. Jag tror vi måste plocka isär den här boken i sina delar.
Kläderna
Alla dessa gabardinbyxor! Och terylenbyxor! Jag måste googla. Terylen visar sig vara en slags polyester. Fruktansvärt modernt år 1966. Men vad innebär det att någon går i ”sportkostym”? Enligt nordiska muséet är detta ett ylleplagg. Vilken sorts ”sport” som bedrivs i yllekostym, det har jag inte listat ut än. Kanske fiske.
Sporten
Ja, apropå sport, ja. Antingen hade atleterna mycket annorlunda fysik förr i tiden eller så var det radikala paret Sjöwall/Wahlöö ganska okunniga om hur en idrottande kropp ser ut. Tävlingssimmerskan är mycket kort, mycket storbystad och väldigt bredhöftad. Jo, säkert.
Resorna
Resan från Stockholm till Budapest går med flygmaskin och innebär mellanlandningar i Köpenhamn, Berlin och Prag. Det går tydligen utmärkt att boka en transit där en bara har 5 minuter (!) mellan att ena planet landar och nästa startar. För att inte tala om all rökning ombord, alla stämplade pass och visum för att resa mellan de europeiska länderna – det var en helt annan värld för bara femtio år sedan.
Kvinnorna / jämställdheten
Vår ”hjälte” Martin Beck lämnar fru och barn första dagen på semestern, utan att blinka och utan att ringa hem under de kommande veckorna. Han skickar visserligen ett vykort, men inte till sin fru utan till en poliskollega han en gång jobbade tillsammans med på ett intressant fall. Inga tankar på att hjälpa till hemma här inte! Kollegan Kollberg säger lakoniskt att han tycker synd om sin fru som alltid är hemma ensam när han jobbar sent, så han hoppas att hon snart blir gravid så att hon får sällskap (!!!). Å fy fan, å fy fan, å fy fan.
Maten och spriten
Det är ett oavbrutet gottande i mat och dryck. Det äts och sups, i detalj. Det här minns jag inte alls från första läsningen. Men det är lika mycket en långsam matblogg som en ”hårdkokt” (suck) polisdeckare. Smultron med vispgrädde hit och kräftor med nubbe dit. Och det här är en liten bok på bara dryga 150 sidor, utan maten som utfyllnad hade den varit ca en tredjedel kortare
Polisarbetet
Ja, vad ska en säga. Det är en rätt underhållande historia trots allt. Det komplicerande sidospåret i Ungern förtar inte den rätt sluga upplösningen på huvudgåtan. Men polisarbetet är under all kritik. Martin Beck är eventuellt den sämste polisen i litteraturhistorien. Han följer inte upp ledtrådar. Han handskas minst sagt vårdslöst med bevis och misstänkta individer. Han ringer upp sina kollegor mitt i natten och skickar ut dem på högst tveksamma uppdrag. Han är inte ett föredöme. Det är ett mirakel att han till slut lyckas pricka rätt bland alla misstänkta, det är i alla fall inte tack vare hans kvalitativa insatser.
Det var en rolig omläsning, det är ett häpnadsväckande tidsdokument och det är underhållande trots alla fullständigt galna detaljer som sannerligen inte har åldrats med värdighet. Men det här är inte fantastisk litteratur, det här är en tidig kioskdeckare som de totade ihop på en kaffekvart med hjälp av mycket rödvin.
Litterärt ofog 