Fick ett tips av en god vän: Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. En reportagebok/biografi om en av de mest bisarra detaljerna i medicinforskningens historia.
Henrietta Lacks var en fattig svart kvinna som drabbades av cancer och dog under tidigt 1950-tal, bara 31 år gammal. På den tiden var inte läkaretik och patientsamtycke särskilt utvecklade, så cellprover togs från henne mer eller mindre utan att hon blivit tillfrågad. Det var vanligt på den tiden. Vad som däremot inte var vanligt var just Henrietta Lacks cancerceller. De växte och överlevde på ett sätt som inga mänskliga celler gjort tidigare i något laboratorium. Tack vare detta gick de att odla fram i stor mängd och därmed skapa möjlighet till helt ny forskning.
Cellodlingarna som startade med Henrietta Lacks vävnadsprover har bland annat hjälpt att ta fram poliovaccinet, HPV-vaccinet och ett antal andra virusrelaterade behandlingar; de möjliggjorde upptäckten av kromosomerna och har hjälpt forskarna att förstå hur cancer fungerar. De har varit minst sagt ovärderliga.
Kontroversen kring dem handlar om hur proverna togs – utan att de efterlevande rådfrågades eller ens informerades – och hur Henriettas anhöriga har bemötts av sjukvården efter att hon dog. Ingenting i cellprovshanteringen har varit olagligt men det har skötts minst sagt klumpigt och onödigt okänsligt. Kanske för att familjen är afroamerikaner, mycket sannolikt för att de också är fattiga och outbildade.
Skloots reportagebok är finkänslig, informativ och välskriven. Hon förklarar både det vetenskapliga arbetet med cellerna/vad de har betytt och den mänskliga sidan av saken. Hon låter Henriettas familj komma till tals och hon berättar vem Henrietta Lacks egentligen var som person.
Det är snyggt, det är bra och det är väldigt intressant.
Litterärt ofog 