Jag for ner till bror: en bedömningsgraf


Så här har min bedömning av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror utvecklats över tid.

Jag såg den i bokaffären och tyckte den såg intressant ut. På plus! Så jag tog med den till kassan där jag omedelbart ångrade mig när kassören entusiastiskt sa \”den är den första i en serie\”! NEJ, tänkte jag, inte ännu en förbaskad bokserie, det blir aldrig bra.

Den fick följa med mig hem trots allt, boken. Men när jag googlade på den där uppföljaren och insåg att DET VAR EN TITEL SOM RIMMADE MED DEN FÖRSTA, då hade vi en bottennotering i vår relation, Karin Smirnoff och jag.

Att jag till slut plockade upp den från botten av läshögen var tack vare Lyrans bokblogg där det fanns ett så bra blogginlägg att jag blev intresserad av att ge boken en chans ändå.

Ingen smakstart, men vi landade till slut ändå på något mer plus än minus.

Detta är en roman i genren eländesporr. Allt som kan gå illa gör det. Valpar slås ihjäl, kvinnor blir våldtagna, gamla människor dör i sin egen skit och bokens så kallade kärlekshistoria är en frustrerande orgie i psykoser, alkohol och misshandel.

Men språket är eget och det går att ta sig igenom eftersom en hoppas att det snart äntligen ska gå bättre för huvudpersonerna, vilket väl ändå betyder att en som läsare bryr sig om dem.