Den allvarsamma leken

Vännen M och jag gick och såg Den allvarsamma leken efter Hjalmar Söderbergs klassiker. Jag älskar boken och då är det ju alltid riskabelt att se filmen men vi blev inte alls besvikna. Den var ju jättebra!

Svenskt kostymdrama kan ibland bli lite styltigt (underdrift) men här flöt det på fint. Lydia är fantastisk. I filmversionen blir Arvids feghet och hyckleri ännu tydligare. Pernilla August har gjort ett utmärkt arbete.

Jag blev tvungen att genast snabbläsa boken igen när jag kom hem för jag blev så förvånad över slutet. Det visade sig att filmens slut var mycket närmare bokens slut än slutet i mitt minne. Jag är verkligen orimligt glömsk när det gäller slutet på böcker. Det är därför det är så bra med den här bloggen. Och det är därför jag kan läsa de gamla pusseldeckarna om och om igen, jag gissar ändå inte rätt mördare.

Slutsats: gå och se Den allvarsamma leken!

Annons

Tematrio: återanvänt material

Lyran frågar i veckans tematrio efter återanvänt, knyckt eller starkt inspirerat material… Författare som blinkar till varandra, kunde man också säga.

Den mest genuina återanvändningen är förstås Jasper Ffordes böcker som handlar om och i alla gamla klassiker sedan hedenhös på ett fantastiskt roligt sätt… men jag plockar tre lite mer enkla tips istället:

Lyran själv har redan öppnat dörren till Hjalmar Söderberg och alla varianter på Doktor Glas, jag tycker att Gregorius av Bengt Ohlsson är en bra version. Där får den snuskige prästen komma till tals och ge sin sida av saken.

En annan favorit jag nyligen återupptäckte är Margaret Atwood, inte minst härliga novellsamlingen Good bones som bland annat kastar nytt ljus på Hamlet och på klassiska sagor som Askungen, med feministisk udd förstås.

Och så finns förstås smarta Lena Anderssons Duck city om ett Ankeborg där tidens syn på mat har gått över styr… En elak och vansinnig satir över vår tids helsjuka förhållande till ätande, dieter och mat.

Jag älskar metalitteratur!