Bokbål 2.0

Manaraga: mästerkockens dagbok av Vladimir Sorokin är tyvärr inte alls lika bra som Snöstormen

Romanen tar rygg på Fahrenheit 451, dystopin där litteratur är förbjuden och böcker bränns på bål. I Sorokins version säljs de förbjudna böckerna på svarta marknaden som bränsle för exklusiva grillmiddagar. Bäst gillar den rika dekadenta publiken att träffas och grilla utdöende djurarter över en förstaupplaga av till exempel Shakespeare eller Jane Austen.

Det är vansinnigt provocerande, förstås:

\”För mig är böckerna inte bara ved, som de kallas i våra underjordiska kockkretsar. Boken är i själva verket en hel värld, låt vara att det är en värld som tillhör det förgångna. […] Och jag älskar de ryska klassikerna, trots att jag inte kommit ens till mitten av en enda rysk roman. Och jag kommer aldrig att steka biffar på en enda andrarangsförfattare i stil med Gorkij\”.

Romanens huvudperson eldar glatt upp det ena litterära verket efter det andra. Problemet är bara att det inte finns så mycket mer handling än så. Den här boken borde ha varit en novell, inte en hel roman, för idén håller inte för 250 hela sidor.

Snöstormen

Jag läste mycket bra under 2016 men en klar topp-tio-placering var Vladimir Sorokins annorlunda och smått surrealistiska roman Snöstormen.

En doktor har blivit kallad till en avlägsen by på ryska landsbygden, han måste dit inom ett dygn med det livsviktiga vaccinet mot en pågående zombieepidemi. Men resan dit är inte lätt. Hästarna är slut vid det sista skjutshållet längs vägen. Han tvingas istället ta hjälp av en halvpålitlig bagare med en skruttig vagn dragen (?) av femtio småhästar, stora som rapphöns. De kör genom en tilltagande snöstorm och kommer vilse, kör av vägen, kör sönder vagnen… Doktorns olika laster – kvinnor, droger – leder dem hela tiden på avvägar. Och klockan tickar.

Det är en fantastiskt underhållande bok! Ständigt nya överraskningar – de pyttesmå hästarna är bara början.