Kon-tiki och jag

Foto: de duktiga seglingsinstruktörerna från Upsala Segel Sällskap [sic!]

Nja, det var väl varken en Pequod, en Argo eller en Hispaniola. Men rätt skoj var det ändå, att testa jollesegling igen på äldre dar. Synd bara att det knappt blåste. Om det inte går halv storm är det inte värt besväret med segling…

Klubbens särskrivna namn är ett annat smärre problem.

Ferry tales

Jag gillar Björn Ferry idag – han var en duktig idrottare, han gör intressanta saker för klimatet och skogen.

Men hans självbiografi i dagboksform från 2014 handlar bara om kiss, bajs, sex och sport. Om en inte roas av sånt blir läsningen meningslös. Jag ger upp efter trettio sidor och läser bara några slumpvis valda sidor här och där för att se om det kommer något mer intressant innehåll någonstans – det gör det inte.
Det fyndigaste med boken är titeln, Ferry tales. Det läskigaste med boken är framsidesbilden, en naken Ferry med gevär.

Sjukgymnastik, en språkfråga

På förekommen anledning (en nyopererad menisk) sitter jag just nu i soffan och googlar efter sjukgymnastik i Bryssel.

Inser att det för det första heter \”kinésithérapie\” på franska och tänker omedelbart på Stephen King och Carrie. Nej tack, det vill jag inte ha!

Upptäcker för det andra att en förfärande mängd av sjukgymnastklinikerna i stan också erbjuder allt från aromaterapi till bisarra behandlingar av så kallade energifält. Kvacksalveri är nämligen fullt lagligt här i Europas Ankeborg. NEJ TACK, det vill jag verkligen inte ha.

Kommer slutligen på att det Carrie hade nog snarare var telekinesi vilket ju inte är en slags sjukgymnastik, förhoppningsvis inte ens i Belgien, och slår med en suck numret till den enda mottagningen som inte skyltar med hokuspokus utan som istället har orden \”sport och träning\” någonstans på sin hemsida.

Håll tummarna för mig…

Ödlehjärnan om herrfotbollsVM

Ödlehjärnan: USCH VAD BULLRIGT DET ÄR, VARFÖR LÅTER DE SÅ MYCKET

Intellektet: Ja, det är någon sorts bollsporteri för herrar som pågår, vi struntar i det.

Ödlehjärnan: DE LÄSER OM BOLLSPORT

Intellektet: Nej, de tittar på män i kortbyxor som springer efter en liten boll fram och tillbaka.

Ödlehjärnan: INTE EN ENDA BOK?

Intellektet: Nej.

Ödlehjärnan: SÅ DUMT. OM DE LÄSTE BÖCKER ISTÄLLET HADE DE JU SLUPPIT BULLRA SÅ

Intellektet: För en gångs skull har du helt rätt.

Olympiskt oxymoron

I tomrummet efter vasaloppsträningen fick jag någon slags hybris och har tydligen råkat anmäla mig till ett litet triathlon. Notera det fantastiska oxymoronet: \”Olympisk motion\” i anmälningsbekräftelsen. Jag älskar det! 

Det är egentligen en förkortning för \”olympisk distans, motionsklassen\”, men kortversionen är förstås mycket bättre.

Race report: Mrs Figg, Maigret och Mordor

Min vän kanalsimmerskan har en blogg om galna frilufts- och träningsprojekt och därifrån har jag lärt mig att en bör leverera en race report när en har tävlat. Så här kommer min:

Vi anlände till Mora och huset där vi skulle få övernatta. En trevlig äldre dam släppte in oss i ett hem som luktade mycket kraftigt av katt. Vi misstänker skarpt att hennes riktiga namn var Arabella Figg.

För en gångs skull hade jag inte med mig en enda bok – vafalls! – vilket naturligtvis var ett stort misstag. Jag blev tvungen att låna George Simenon, Maigret och den dödsdömde ur Mrs Figgs hylla och läste första tre kapitlen för att kunna somna ordentligt (och mycket tidigt). Nu måste jag till bibblan och få hem den här boken för att kunna läsa klart vid tillfälle.

Klockan 04 avgick bussen från Mora mot starten i Sälen. Fullt med skidklädda människor i uppsluppen blandning av sömnbrist, tävlingsnerver och glada tillrop. Och två höhö-iga grabbar bakom mig som diskuterade bansträckningen. \”Sedan kommer vi upp på myrarna\”, sa de till varandra, \”det är som Mordor, jättekallt och man måste bara staka och staka\”. Mordor är INTE kallt, det är en förbränd öken av rök och aska. Och INGEN stakar i Mordor, tänkte jag. Ingen! Sedan somnade jag.

När starten gick stod det snart klart att jag hade helt fel valla, att snöfallet i kombination med kraftig motvind innebar trubbel och knappt några spår att åka i, att mitt knä inte alls hade läkt klart och att det inte skulle bli fråga om rekordtid i år. Tack vare två värktabletter och väldigt starka armar kom jag i mål trots allt. Sista fyra milen på enbart stakning för då var den felaktiga vallan fullständigt försvunnen och jag hade noll fäste. Och jag tog faktiskt en ny personbästa tid, även om den var ca 37 minuter långsammare än jag hade tänkt mig.

Var det värt det? Tja, jag tänkte visserligen mycket på cyanidkapslar omkring Risberg men så här i efterhand är jag ändå väldigt nöjd, även om jag just nu inte kan lyfta vänster arm mer än ett par centimeter.