På plussidan: den var mycket mer lättläst än jag trodde när jag startade. Även om jag säkert har missat en massa nyanser i de franska ordvändningarna.
På minussidan: jag avskyr huvudpersonen Julien Sorel.
Stendhals Le rouge et le noir är en typisk artonhundratalsroman om en ung man av låg börd som drivs av en oproportionelig stolthet och som kämpar för att ta sig upp i hierarkierna. Han har läshuvud och blir först privatlärare åt en rik mans barn, går sedan vidare till prästseminariet och slutar som sekreterare åt en markis. Längs vägen har han två intressen: kvinnor och politik. Och det går lika galet med bådadera.
Kärleksintrigerna är komplicerade och blir förstås extra tilltrasslade av att Julien är så omåttligt egenkär och stolt. Han velar och ändrar sig oftare än folk byter strumpor. Är han kär eller inte kär? I vem? Det slutar naturligtvis med att han inte bara förför utan fullständigt förnedrar och krossar två godhjärtade kvinnor, innan någon äntligen lyckas sätta honom i fängelset där han hör hemma, den självgoda drummeln.
Av de politiska intrigerna begriper jag att jag inte begriper alltihop – romanen utspelar sig strax efter att Napoleon skickats till Sankt Helena och franska revolutionen är fortfarande i färskt minne. Det är många referenser jag inte känner till tillräckligt väl för att förstå riktigt vem som är på vilken sida och framför allt: varför. Det är spännande ändå.
Ett tidsdokument! Läs och begrunda artonhundratalets mest inbilske player, timmermanssonen Julien.
Litterärt ofog 