Bokklubben läste Douglas Stuarts Unge Mungo om ung kärlek i skabbig Glasgowslum på sisådär åttio-nittiotalet.
Gulligt! Tänker du.
Och visst, tonårsgrabben Mungos första spirande förälskelse är oerhört mjukt och vackert skildrad. Problemet är bara att det är en förälskelse med… problem. För det första: Mungos kärlek är katolik medan Mungo är protestant, i en tid och på en plats där fel religion i fel stadsdel innebär storstryk. För det andra: Mungos kärlek är en pojke och det är Mungo också, och det finns det inte någon tolerans för i åttiotalets arbetarklass. För det tredje: Mungos familj är… dysfunktionell. Så till den milda grad. Vilken tur då att unge Mungo får följa med två snälla farbröder på en fisketur för att komma bort lite från alltihop..?
Det som gör den här romanen så extra hjärtskärande är just den känslomässiga bergochdalbanan – från gulligaste mjuka tonårspussar till rå misshandel och förfärlig misär. Den är riktigt välskriven, om än hemsk. Så väldig hemsk.
Men håll ut, det finns en fin ljusglimt på slutet.
Och framsidesbilden är klockren.
Djurskadeindex: Nej, inte bara barn och bögar råkar illa ut i den här historien.
Litterärt ofog 