William Styrons roman Sophies val blev film med Meryl Streep. Jag har inte sett filmen men har gått omkring i tron att jag har läst boken för länge sedan eftersom jag ju vet hur den slutar och den står i min bokhylla.
Plockade upp den igen och bläddrade lite och insåg att jag inte kände igen berättandet alls. Jag har tydligen inte alls läst den, jag har bara hört så mycket om den från min mamma.
Så det blev ett par dagar i sällskap av svårt traumatiserade Sophie, hennes psykiskt sjuke pojkvän Nathan samt den oskuldsfulle unge mannen som berättar alltihop i jagform. Berättelsen alternerar mellan skildring av Sophies tid i Auschwitz och skildring av hennes nya liv i Brooklyn något år efter krigets slut. Det är blandningen och de stora kontrasterna som gör boken så potent.
Det, och så det gradvisa avslöjandet av Sophies alla fasor i koncentrationslägret. Ju mer hon berättar, desto djupare faller hon, ner i depression och missbruk.
Det är en bra roman! Hemsk och målande och ganska originell. En liten tanke bara: modersrollen som beskrivs är väldigt snäv. En mamma får traditionellt sett inte göra vad som helst och sedan klara av att leva med det. Litteraturen är ju full av pappor som förlorat barn och som går vidare som om inget hade hänt – men en kvinnlig rollkaraktär får absolut inte bli lycklig någonsin igen efter ett sådant slag. Jag tänker att människan är mer komplex än så, egentligen. Eller så finns det bara bättre terapi och mer generösare könsroller idag än när Sophies val skrevs.
Litterärt ofog 