När jag började läsa ivorianska Veronique Tadjos Queen Pokou var det med stor skepticism. Det är en folksaga i modern tappning och den första delen handlar om att drottning Pokou – i övrigt beskriven som en tuff och självständig Pippi Långstrump-prinsessa – har problem med att bli gravid. Och detta barnlösa tillstånd är ett jätteproblem eftersom, citat: ”en kvinna med tom livmoder är som en bitter krydda, den gör såsen oätlig”.
Eftersom jag själv, fullt frivilligt, är en av dessa ”fruktlösa” kvinnor som förstör såsen (vilken sås?!? Livmödrar har inte i såsen att göra) tyckte jag verkligen inte detta var en bok för mig.
Nå, drottning Pokou blir på smällen till slut, jubel och hurra. Men strax därpå tvingas hon och hennes folk på flykt och vandrar genom djungeln, varpå drottningen ställs inför valet att hiva barnet i floden och rädda sitt folk eller inte offra barnet och alla dör.
Här någonstans började det hela bli intressant igen. För det är alltså INTE bara en bok om ”det heliga moderskapet” utan en bok om vad individer kan/ska offra för det stora hela, ”the greater good”. Berättelsen hade alltså varit lika relevant om Pokou hade tvingats offra, säg, sin epileptiska Tassahund. Eller i överförd bemärkelse kanske det handlar om t.ex. den modiga sjukvårdspersonal som med risk för eget liv försöker sätta stopp för ebolaepidemin just nu. Frågan går att applicera på både stora och små självuppoffringar.
Sedan gör Tadjo något lite oväntat: hon övergår till ”sliding-doors”-teknik, det vill säga hon ger läsaren ett antal olika möjliga slut med resonemang till varför och vad och hur och vad som då kunde hända med de inblandade. Roligt handgrepp.
Så när den lilla boken (bara 60 sidor) var slut var jag inte alls irriterad längre – jo kanske lite – utan tyckte det var en bra dilemmasaga med existensberättigande.
Litterärt ofog 