Kungens dag

Efter en hel del halvtafflig läsning kom Abdellah Taïas kortroman Kungens dag som en lisa för själen.

Omar och Khalid är allra, allra bästa vänner, eller kanske lite mer än vänner. Trots att de kommer från helt olika samhällsskikt. Men dagen som marockanske kung Hassan II ska passera deras stad blir Omar sviken av Khalid och kärleken övergår i katastrof.

Jag älskar Abdellah Taïa! Så bra, så fint, så fånigt att biblioteket inte hade den i franskt original så jag kunde njuta av det fantastiska språket utan översättarfilter.

Tematrio: pojkar

Lyran har i jämställdhetens namn också en tematrio om böcker om pojkar. Här skulle en förstås kunna drämma till med Flugornas herre men jag tror ändå att det får bli tre lite mer långväga författare.

Alain Mabanckou har skrivit en fantastisk uppväxtskildring om livet i ganska fattiga Republiken Kongo – med vidskepliga föräldrar och ett barns hela utsatthet. Romanen heter Imorgon fyller jag tjugo och är särskilt underbar i franskt original för den som ids försöka.

Flyga drake av Khaled Hosseini täcker in så många aspekter av att vara pojke i Afghanistan – pojkars vänskap, rivalitet, homoerotiskt laddade skamkänslor och förstås det horribla i att växa upp och leva i en så osäker del av världen.

Homoerotik blir det också i Abdellah Taïas fina kortroman Ett arabiskt vemod som liksom Flyga drake har en nyckelscen med en våldtäkt men som sedan utvecklar sig åt helt andra håll. Om en pojke som växer upp och finner sin identitet bortom de strikta mansrollerna i åttiotalets Marocko. Poetiskt språk utan att verka tungt eller konstlat, väldigt lättläst och med stort framåtdriv. Kuriosa: Rikard Wolff har översatt en annan av Taïas texter och låtit Lisa Ekdahl tonsätta den, så pass vackert skriver han nämligen.

Tematrio: känslor i titeln

Dagens tematrio handlar om känsloord, passar väl bra efter förra veckans känslostormar.

Klassikern Die Leiden des jungen Werthers eller Den unge Werthers lidande av Goethe är så rar i all sin oskuldsfullhet. Stackars lille Werther, han är kärlekskrank i ordets bokstavliga mening. Det är ack och ve och kärleksbiljetter så det står härliga till. Ett mansideal vi inte är vana vid, mycket befriande.

En annan författare som berättar om annorlunda mansroller är marockanske Abdellah Taïa. I Ett arabiskt vemod, (Une melancolie arabe) följer vi en ung homosexuell pojke som får en tuff start på barndomen men som tar revansch senare och lever i både kärlek och lust.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är en av få böcker från Latinamerika som jag faktiskt gillar. Det är något med latinamerikanska författare, jag går inte ihop med dem. Men García Márquez är ett undantag. Boken är en slags myllrande släktkröna med drag av \”magisk realism\”, påminner i stilen om Salman Rushdies berättelser.

Är vi klara med känslor och kan övergå till förnuft nu? Det är vad jag önskar mig av världen.

Arabiskt vemod: en kärlekshistoria

Jag är  väl inte den som läser kärleksromaner egentligen, men den här lilla boken var faktiskt riktigt bra: Abdellah Taïa, Une melancolie arabe, \”Ett arabiskt vemod\”.

Det handlar om en ung marockansk pojke. Han är homosexuell och därför lite extra utsatt bland de andra barnen. Han undkommer med knapp nöd en gruppvåldtäkt, den händelsen präglar honom sedan i livet. Han dras till skitstövlar och opålitliga män, han är ständigt olyckligt kär.

Boken är mycket kort och lättläst, bitvis väldigt poetisk på gränsen till nonsensromantik men ändå – en fin liten berättelse.