Abigail Tarttelin tar vid där Jeffrey Eugenides slutade och ger oss en ännu djupare skildring av en intersexuell persons uppväxt.
Alla borde läsa Golden boy, av två huvudsakliga skäl:
1) Den är jättebra.
2) Det finns fortfarande många som inte känner till vad intersexualitet är och den här boken förklarar så bra.
Det handlar om Max, en populär och duktig tonåring som spelar fotboll, klarar sig bra i skolan och hånglar med tjejer på fredagskvällarna. Men Max är född intersexuell och det är en hemlighet som blir allt svårare att bevara ju äldre Max blir. Så händer något som ställer allt på sin spets och Max får anledning att börja fundera på allvar kring alternativen för framtiden.
Operera? Åt vilket håll? Fortsätta leva dold? Ta striden för att få leva öppet? Måste man verkligen begränsa sig till två snåla alternativ när det gäller könsidentitet?
Det mest intressanta med boken tycker jag är föräldrarnas dilemma. Pappan och mamman representerar två olika synsätt. Ska de låta operera sitt nyfödda intersexuella barn (som läkarpraxis länge var/har varit i västvärlden) så att det utåt sett inte ska synas att hen är annorlunda och hen därmed får ett enklare liv? Men hur kan de veta vilken identitet barnet kommer uppleva sig ha – tänk om de låter operera till fel yttre kön? Och har de verkligen rätt att knipsa bort all fertil vävnad och ta ifrån barnet all framtida möjlighet att bli förälder (eller kunna känna sexuell njutning)? Eller ska de låta barnet växa upp och välja själv – men under tiden utsättas för allt det som en annorlunda person utsätts för i vår trångsynta värld? För problemet är ju egentligen inte Max utan omvärlden – det är inte Max som borde behöva opereras för att passa in utan världen som borde omskapas så att alla är välkomna i den.
Den här problematiken är för övrigt överförbar till många andra situationer och kokar ner till: vilken rätt/ansvar har föräldrar att fatta livsavgörande och oåterkalleliga beslut för sina omyndiga barns framtid? I vilken utsträckning äger föräldrar sina barn?
Dessutom är det välskrivet och starkt berättat. Det enda jag inte helt gillar är den smått autistiska lillebrorns kapitel, de är inte trovärdiga och där tappar berättelsen flyt. Allt annat är bladvändande.
Litterärt ofog 