Max Tegmarks självbiografi, förlåt, faktabok Vårt matematiska universum, har tagit mig lång, lång tid att komma igenom.
I ärlighetens namn har jag dessutom hoppat över en del av kapitlen när det blev alltför tradigt.
Det började jättebra med intressant bakgrundsgenomgång av vad vi vet om rymden och världen och framför allt: hur vi vet det. Jättespännande! Fortsatte med teoribildningar kring universums utveckling och framtid och huruvida det finns ett eller flera parallella universum/multiversum. Jag har lärt mig om gluoner och uppåtkvarkar och om vågfunktionerna som är stommen i kvantfysik. Utan att vara naturvetare har det gått hyfsat lätt att följa med i Tegmarks beskrivningar, även om jag inte begriper/köper allt han skriver.
Det som varit segt och tråkigt och tvingat mig att hoppa över flera stycken är inte det populärvetenskapliga, inte ens när det gick långt bortom min fattningsförmåga och blev komplett flumabstrakt. Det som är fullständigt outhärdligt är det ständiga namndroppandet, det oändliga självförhärligandet och alla helt onödiga avstickare med opåkallade beskrivningar av personen Max Tegmark. Framför allt: eftersom dessa stycken beskriver en riktigt egoistisk skitstövel (oavsiktligt, antar jag – gissningsvis ville han beskriva sig själv som en cool rebell men det gick fel). Jag hoppas att Tegmark egentligen bara är hälften så arrogant som det verkar när en läser hans bok.
Den som har mer tålamod med skrävelpellar än vad jag har kan antagligen bortse från det självbiografiska – då är det intressant läsning. Om än inte alltid helt övertygande.
Litterärt ofog 