När ljudboken blir till litterär misshandel

I min strävan att lära mig nederländska sökte jag efter poddar med lättlyssnat. Hittade en ljudboksversion av Anna Karenina, inläst av en vänlig själ som vill \”göra den tillgänglig för de som håller på att lära sig språket\” (alltså nederländska, inte ryska).

Det är en god tanke. Men det är så oerhört dåligt genomfört. 
En man läser in Anna Karenina ord för ord i mycket långsamt tempo och med samma betoning på varje ord. Jag förstår förvisso de flesta orden, det är mycket tydligt inläst. Men det går absolut inte att få något sammanhang i berättelsen. Det är omöjligt att avgöra när en mening börjar eller slutar, det är svårt att komma ihåg hur en mening började när en väl har tragglat sig till slutet och det är så genomtråkigt att lyssna på att håret nästan faller av på kuppen.
Stackars Anna Karenina, inte nog med kärlekstrassel och tågolyckor, hon blir dessutom misshandlad av nederländska ljudboksinläsare.

Krig och fred

Klassiker har ofta blivit just klassiker eftersom de har tidlösa kvaliteter som gör att människor fortsätter älska dem i generation efter generation. Skräpet som skrivs glöms bort.

En riktig klassiker är Lev Tolstoys Krig och fred och jag är så väldigt glad att jag äntligen kommit mig för att läsa hela. Den var ju fantastisk! Lättläst (jo!), intressant, rolig och samhällskritisk. Visst, den hade gått att korta ner – men jag tycker den flöt på tillräckligt bra för att klara längden. Jag läste visserligen volym för volym med paus mellan varje.
I fjärde och sista volymen är kriget i sin slutfas och allt går dåligt för fransoserna – men också för ryssarna. Tolstoys budskap som hamras in om och om igen är detta: krig är fasansfullt, onödigt och något som alla förlorar på. Han har rätt än idag.
Dessutom blir det något av vem-tar-vem när alla lösa relationsändar ska knytas samman på slutet och huvudkaraktärerna antingen dör eller blir bortgifta. 
Det enda jag inte gillar är epilogen som är alldeles för lång och babblig. I övrigt: ge Tolstoy en chans! Jag tycker Krig och fred till och med är ännu bättre än Anna Karenina.

Krig och fred, tredje delen

Den tredje volymen Krig och fred är mörkare och allvarligare och lite tyngre att läsa. Napoleons armé har nu kommit hela vägen fram till Moskva och tiotusentals människor slaktas i slag efter slag. Tolstoy är inte nådig i sin kritik av militärledningen på båda sidor. Kriget är idiotiskt, befälen vet inte vad de sysslar med och de två kejsarna är själviska fåntrattar utan verklighetsförankring. Fotfolket och bönderna får betala dyrt för officerarnas nycker.

Han beskriver det bra, Tolstoy. Volym tre handlar inte längre främst om de glättiga balerna och sällskapsintrigerna, utan om flykt och panik och krigets fasor. Den godmodige björnen Pierre Bezuhov drullar in på slagfältet och drabbas av svåra insikter och den stilige furst Andrej Bolkonskij hamnar under oväntade och olyckliga omständigheter åter i armarna på Natasha Rostova. Moskva brinner, för det gör trästäder när de överges i krigstid. Och ändå: samtidigt ägnar adelsdamerna sig åt att noggrant välja vilka klänningar de ska packa och släktmatronorna planerar fördelaktiga äktenskap för de söner som kanske inte ens kommer levande hem från drabbningarna.

En riktig klassiker av hög kvalitet, intressant och mycket läsvärd! Att jag inte har gett mig på den här förrän nu, det är ju obegripligt.

Att ha nytta av språkkunskaper

En rolig sak med Krig och fred (tycker jag som gillar språk) är de halsbrytande språkblandningarna. Det är mest franska som blandats in i texten:

Men även tyska rader och några ryska glosor har blivit kvar i texten. Jag tänker att det måste ha varit lurigt för översättarna – hur mycket ska översättas? Ofta har översättaren gjort en kompromiss och låtit den franska meningen stå kvar tillsammans med en översättning till svenska, men inte alltid (som i stycket ovan där enbart de kursiverade franska fraserna avslöjar att mannen i det religiösa landstrykarparet egentligen är en förklädd kvinna).

Att franskan har fått bli kvar är väldigt viktigt för beskrivningen av karaktärerna: det har betydelse vem som talar franska och vem som inte gör det. Det är klassmarkörer men anger också politisk identitet. Det är lite som Shakespeares växlingar mellan vers (adeln, allvar) och prosa (lägre klasser och/eller komiska stycken). Det ger färg åt texten!

Samtidigt: detta skapar förstås en tröskel för dem som inte läser på andra språk än svenska. Jag tror att franskan i kombination med de många ryska namnen är orsak till Krig och freds rykte som svårläst. Det, och omfånget.

Men jag älskar det! Språk är en nyckel till världen. Saperlipopette.

Krig och fred, volym 2

I andra delen av Krig och fred är unga Natasha Rostova huvudperson en stor del av tiden. En karaktär det är svårt att bli riktigt klok på. Hon är ung, söt, energisk och alla älskar henne… men hon är självisk, dum som en gås, lättsmickrad och ständigt på jakt efter nöjen. En typisk sextonåring helt enkelt, och liksom alla andra sextonåringar fullständigt inkapabel att göra kloka val av livspartners. Hon förlovar sig med den stilige furst Andrej men lyckas inte vänta på honom när han reser bort utan faller pladask för en proffsförförare… och vips är hennes värde på äktenskapsmarknaden nere på noll, trots hennes skönhet.

Greve Pierre Bezuhov däremot, den tjocke och vänlige drummelputten som lät sig giftas bort med giftormen Hélène Kuragin, han lyckas ta sig igenom både en duell och ett tillfälligt svärmeri för frimurarna. Och furstinnan Maria Bolkonskij, den stackars fula kvinnan som dras med religiösa ovanor och en elak gammal far som inte har vett att dö i tid, hon får det bara värre och värre.

Det jag gillar med Tolstoy är att alla hans karaktärer är så komplexa och mänskliga. Här finns ingen som är helt igenom bra eller dålig (nåja – syskonen Kuragins har hittills inte visat en enda god egenskap), de gör misstag och klantar sig och ställer till det på väldigt trovärdiga sätt. De vacklar och tvekar och snavar på vägen genom livet.

Dessutom är det en mycket politisk bok – den är en skarp kritik av kriget, av korruptionen och av den förfärliga äktenskapsmarknaden där kvinnor köps och säljs som boskap – fram tills dess att de fyller 25 och då anses \”för gamla\” för att kunna giftas bort (d.v.s. de får egen vilja). Som detta mycket romantiska (ironi) stycke om hur unge ambitiöse Boris Drubetskoj till slut gör sin mor till viljes och friar till några stora lantegendomar med miljoner rubels årsinkomst, förlåt, till Julie Karagina:

\”…hon tvingade ändå Boris att säga allt det som förväntas i sådana situationer: att han älskade henne och aldrig älskat någon kvinna så som han älskade henne. Hon visste att hon kunde kräva detta för godsen i Penza och skogarna i Nizjnij Novgorod och hon fick vad hon krävde.\”

Fortfarande mycket bra, mycket läsvärd och – faktiskt – en bladvändare.

Krig och fred, volym 1

Jag gillar Tolstoy! De ryska klassikerna gör mig aldrig besviken.

Krig och fred har några tyngre partier (om kriget nere i Europa) och några lättsammare (om samhällslivet i freden hemma i Moskva och St Petersburg). Tillsammans skapar de en väv av människoöden, där de därhemma inte förstår riktigt vad som händer med gossarna som blir kanonmat långt borta i kejsarens krig mot Napoleon. I de ryska salongerna intrigeras istället om arv, äktenskap, kärlek och makt. Och som det intrigeras!

I första delen av berättelsen får den oslipade oäkte sonen Pierre plötsligt ärva sin faders grevetitel och förvandlas från hånad klumpeduns till eftertraktad rik ungkarl över en natt. Unge furst Andrej är olycklig med sin koketta och höggravida lilla fru och tar gladeligen första tillfälle att dra i krig – där han kommer oväntat nära självaste Napoleon. Och lilla yrvädret Natasha Rostova leker oskyldiga lekar med pojkarna omkring, men förstår inte att kärleken snart kan bli en strypsnara för henne, liksom för alla de andra kvinnorna i boken.

Det är en slags såpoperamanus i form av klassisk litteratur, mycket mer lättillgänglig än vad ryktet säger. Jag ser fram emot volymerna 2-4.

Tematrio: böcker jag borde läsa snart

Lyran frågar efter böcker vi äntligen kommit oss för att läsa eller böcker vi snart äntligen borde komma oss för att läsa. Jag har inte läst ut några långvariga läslisteböcker på senare tiden (mina läslistor blir sällan särskilt långvariga) men de här står på brådskande tur:

Lev Tolstoy, Krig och fred. Jag älskar ryska klassiker, så varför har jag inte än läst denna?

Charlotte Brontë, Villette. Jag älskar Charlotte Brontë, så hur kan jag ha missat den här?

Chimamanda Ngozi Adichie, Alla borde vara feminister. Ngozi Adichie är en av mina husgudinnor och jag gillar feministisk litteratur, så varför har jag inte läst den här ännu?

Ack, så många frågor, så få svar.

Tematrio: klassiker på tur

Lyran undrar: vilka olästa klassiker har ni kvar på listorna?

Jag ska snart ta tag i Doktor Zjivago av Boris Pasternak, har jag tänkt. Den har jag länge velat läsa, så länge att jag blev osäker på om jag inte redan hade läst den… Men det har jag inte. Än.

På en lokal loppis häromdagen blev jag pådyvlad en roman av Sara Lidman, som väl kanske gills som klassiker fast hon var verksam från mitten av 1900-talet och nästan ända fram till sin död 2004. Boken i läshögen heter Med fem diamanter och tycks vara en kolonialskildring om Kenya eller Tanzania.

Jag har inte heller läst Lev Tolstoy, Krig och fred men vill väldigt gärna göra det. Jag älskar de gamla ryska författarna! Frågan är bara när detta ska bli av. Kanske till sommaren, som del i Lyrans klassikerutmaning?

Tematrio: tre böcker jag vill läsa

Lyran ställer frågan: vilka tre böcker har du på \”vill-läsa-listan\”?

Jag har inte ännu läst Lev Tolstoys Krig och fred. Det vill jag gärna göra. Dels gillar jag de flesta av de gamla ryska klassikerna, dels gillade jag specifikt Tolstoys Anna Karenina. Så oddsen är ju goda.

En annan rysk klassiker som jag har på \”måste-unbedingt-läsa-snart\”-listan är Boris Pasternaks Doktor Zjivago. Pasternak är dessutom en av nobelpristagarna jag inte än har läst och han står på årets läslista – hurra!

Den tredje boken är varken rysk eller gammal (inte så gammal i alla fall), det är nämligen Kerstin Ekmans Häxringarna. Jag har knappt läst något alls av Kerstin Ekman, vilket är snudd på obegripligt. Häxringarna ingår dessutom i den feministiska litteraturkanonen och nu har jag bestämt mig för att den ska läsas i år och därmed basta.

Synd bara att tiden är så knapp och att den måste läggas på en massa onödigheter som jobb och sömn och sådant.

Tre minnesvärda tegelstenar

Lyrans bokblogg ber denna vecka om tips på tre minnesvärda tegelstenar. Sagan om ringen gills inte, den är inte en tegelsten utan en precis lagom lång nostalgitripp. Här kommer iställer tre helt andra förslag:

Anna Karenina av Lev Tolstoy är en favorit – jag gillar de ryska arton- och nittonhundratalsförfattarna. Jag tycker om språket och de mänskliga människorna som inte alltid är rationella – tvärtom. Jag tyckte Anna Karenina var både rolig och intressant, även om man hade önskat ett annat slut. Det handlar om en olyckligt gift kvinna som skaffar en älskare, och sedan drabbar det konservativa samhället henne med full kraft. Men det handlar också om ett brett persongalleri med olika karaktärer som vandrar ut och in i varandras liv, och med detaljerade och vackra skildringar av vardagslivet i dåtidens Ryssland.

1Q84 av Haruki Murakami har jag nämnt förut och kommer att nämna igen. En magisk bok! Jag var uppriktigt besviken när den tog slut efter bara 900 sidor. Det handlar om en man och en kvinna som av olika skäl möts i en slags parallellvärld. Hon är yrkesmördare, han är lektör och aspirerande författare som dras in i en härva med en mycket speciell sjuttonårig författardebutant. 1Q84 är både en thriller, en kärlekssaga och ett slags modernt fantasyepos. Bör icke missas.

Och sedan är det han den där Ken Follett. Mycket går att säga om Follett, till exempel att någon borde upplysa honom om hur kvinnors underliv inte fungerar. Och om att man faktiskt kan skriva även tjocka böcker utan sexistiska stereotyper. Men ändå – han är bra på komplicerade intriger i historiska romaner, det får man ge honom. Jag började på hans senaste trilogiprojekt som ska täcka hela västvärldens nittonhundratalshistoria (!!!): Fall of Giants kom redan för ett par år sedan, Winter of the World är del två som jag just skaffat i pocket och som väntar i läshögen. Man följer människor i Ryssland, Tyskland, Frankrike, USA och Storbritannien medan krigen avlöser varandra och länders och människors öden länkas samman. Intressant!