Varför äter de hela tiden i Trenterdeckarna???

Jag lyssnade igenom Ulla Trenters Odjuret, en pusseldeckare om hårdkokte fotografen Harry Friberg. Efter en winning-streak med bra läsning kom den här som… något av ett magplask.

Harry Friberg tar en skogspromenad och får syn på en bil på fel plats och med fel sak – vad som ser ut som en dyrbar kinesisk antikvitet. Han börjar nysta i det och vips har en NK-direktör trillat död ner och Harry har förälskat sig i den huvudmisstänkta.

Det är ganska taffligt, lite småtråkigt men framför allt: VARFÖR består två tredjedelar av boken av detaljerade beskrivningar av måltider? Det är som att vara mitt i någons supertråkiga instagramkonto.

Jag visste förresten inte att Ulla helt enkelt tog över Harry Friberg efter maken Stieg, det var nytt för mig!

Annons

Ack, hårdkokta Stieg Trenter

Jo, det blev en till gammal deckarklassiker: Stieg Trenter, Eld i håg.

Äldre sillmånglare blir nästan innebränd – sillmånglarens testamente försvinner och därefter dör han på sjukhuset i sviterna av alla dessa trauman – en exfru och diverse syskonbarn blir mycket misstänkta. Entré: fotograf Harry Friberg.

Harry Friberg är en sån oskön lirare. Jag kan verkligen inte hitta några bra drag hos honom. Han saboterar brottsplatser, beter sig svinigt mot sin personal och mot de flesta kvinnor han träffar, han leker actionhjälte och är inte ens särskilt bra på att lösa deckargåtor. Hade det inte varit för Harry Friberg så hade själva pusselintrigen nämligen varit både fiffig och bra.

Men pluspoäng för rolig inläsning av Arne Weise! På en mängd olika dialekter.

Tragiskt telegram

Hårdkokta deckare från förr, de är verkligen något helt annat. En måste ha ett visst mått av humor och distans för att uppskatta dem.

Jag lyssnade på Stieg Trenters Tragiskt telegram. Tragiskt var ordet! En äldre dam får ett mystiskt telegram mitt under födelsedagsmiddagen. Hon blir blek och avslutar raskt kalaset. Under natten mördas hennes bästa väninna på ett mycket klurigt sätt. Stjärnfotografen Harry Friberg ger sig ut på mördarjakt och hamnar på omvägar nere i Italien där gåtan till slut får sin lösning.

Spaning 1: Det här är antagligen den svenska bok som använder ordet ”ruska” oftast. Nämligen jätteofta. Karaktärerna ”ruskar på huvudet” cirka en gång per sida.

Spaning 2: Resor förr i tiden var inte som resor idag. När Friberg ska köra till Italien blir hans bil lastad på färjan med lyftkran. Han kör långa sträckor i tjugo kilometer i timmen, men upp till sextio när det är dramatisk biljakt på Poslätten. Italien beskrivs framför allt som ett land med god mat och kvinnor med håriga ben.

Spaning 3: Poliser förr hade mycket bredare befogenheter. Eller så var deckarförfattarna mer frikostiga med sanningshalten. Vesper Jonson drar sig inte för att ljuga, luras och lägga högst tveksamma fällor för mördaren.

Mördaren ja… mordvapnen är otroligt kreativa i den här boken! Magnoliablommor, silkespapper och myggnät används på de mest fantasifulla sätt.

Det är inte en jättebra deckare, men ganska lustig som tidsresa.

Tematrio: Stockholm

Lyrans tematrio handlar idag om Stockholm. Här kommer mina tre boktips:

John Ajvide Lindqvist har skrivit många bra skräckisar i Stockholmsmiljö, inte minst Lilla stjärna som är en massaker i det mest stockholmska av allt: Allsång på Skansen. Fram med borrmaskinerna!

Stieg Trenters deckare om hårdkokte fotografen Harry Friberg har Stockholm som kuliss. Här jagas mördare genom gränder på Söder, det äts strömmingsflundra i Vasastan och det flörtas på Västerlånggatan.

Elin Wägners Norrtullsligan är en slags kåserande och lättsam skildring av fyra unga självförsörjande kvinnor i början av nittonhundratalet; de släpar sig fram trots hård konkurrens, dålig ekonomi och lurkar till män.

Tematrio: deckare

Lyran frågar efter deckartips eftersom det är påsk och av någon underlig anledning får folk deckardille kring påsk. (Inte jag! Jag läser Madame Bovary.)

Men tre tips på deckare kan jag väl skrapa ihop, nämligen de gamla roliga pusseldeckarna. Lang och Christie känner ni allihop redan till men har ni läst…

…Bo Balderson, Statsrådet och döden. Bo Balderson är en pseudonym som, så vitt jag vet, aldrig har avslöjats. Hen skrev en serie storsatiriska deckare med stor insiderkunskap om regeringskansliet under åren 1968-1990. Böckerna är oerhört skruvade och fantastiskt roliga, kanske särskilt för den som liksom jag själv jobbar i offentlig förvaltning. Och lite jobbiga ibland när de blir alltför intensiva.

…Dame Ngaio Marsh, When in Rome. Marsh var den nyzeeländska deckardrottningen som tävlade med Christie och Sayers och vars kännetecken är en stor dos måleri och konstnärskap inblandad i varje mordgåta. I flera av böckerna är en målning den avgörande ledtråden för att avslöja boven.

…Stieg Trenter, Som man ropar. Inte för att intrigerna är så speciella eller karaktärerna så trevliga, utan för att detta är böcker proppfulla med mat.

Slutligen vill jag hedersomnämna Ture Sventon samt påpeka att Ellery Queens gamla polisdeckare är fruktansvärt rasistiska och Raymond Chandlers \”hårdkokta\” deckarserie framför allt är en stor mängd sexistisk misogyni.