Fettisdagen

Min favoritdag på året! Jämte de andra två stora högtiderna lussekattens dag och kanelbullens dag. Och kanske midsommar, om Tassas gudmattar lovar att baka sin fantastiska jordgubbstårta.

När jag en dag flyttar tillbaka hem till Sverige, då ska jag äta semlor till frukost, lunch och middag varenda fettisdag resten av livet…

Och de ska vara fyllda! Mycket fyllda.

Annons

Nordpolen

Den spelar inte Björneborgarnas marsch och den innehåller inte korvkaka, men det går i magiska mängder godsaker i den. Hjalmar Hjortron kunde inte ha gjort det bättre.

Vi har skaffat en ny frys för att få plats med alla påsar blåbär och äppelmos och rabarber som vår trädgård + skog bjuder på. Jag känner mig som en miljardär.

Tematrio: användbara citat

Lyran frågar efter tre bra citat eller aforismer som kan vara bra att slänga in i konversationer nu och då.

Ture Sventon är en riktig guldgruva. Jag använder mig regelbundet av honom. Framför allt: \”Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu\”.

En annan skattkista att ösa ur är förstås Tolkien. Säg det tillfälle som inte skriker efter ett Gollumcitat! \”It is mine. My own! My precious.\”

Från barnbok till fantasy, det får väl bli ett citat från den klassiska bildningen också. Runebergs Sven Dufva kan refereras till både som komplimang och som ironiskt nålstyng, mycket användbart. \”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.\”

And the rest is silence.

När litteraturen blir journalistik

Egentligen är ju det här ännu ett tydligt tecken på hur långt ner i uselhetsgyttjan svensk journalistik har sjunkit. Vad hände med nyheter som faktiskt är nyheter? Helst faktagranskade och korrekturlästa.

Å andra sidan är det en artikel om Ture Sventon, en av mina favoritkaraktärer genom alla tider.

Att vara människa är att vara kluven.

Här är länken till DNs mycket märkliga \”nyhet\” om maten i Sventonböckerna.

Litteraturstrejken avblåst

Bokbloggen sprang på Ture Sventon på centralstation häromdagen, han stod där i ett stort lösskägg (prima kvalitet) och delade ut kaffe till anländande flyktingar. Jag passade naturligtvis på att fråga:

– Så är den litterära sittstrejken över nu?

– Javisst! Undan, mina unga vänner, här var det kaffe.

– Är problemen med rasism i Sverige lösta då?

– Inte alls. Men min detektivstrejk i kombination med bilden på den stackars gossen som drunknade i Medelhavet verkar ha väckt liv i den tysta svenska majoriteten. Och nu finns ingen tid för strejker! Nu måste jag dra mitt strå till stacken. Herr Omar står där borta på perrongen och tolkar från arabiska åt syriska flyktingar.

– Vilken fantastisk insats, Herr Sventon! Jag önskar dig all lycka till.

– För all del. Och du, har du skickat ditt bidrag till Röda Korset än?

Hur ska det gå för Herr Omar?

Nyheterna de senaste dagarna har ju dominerats av rapporter om Ture Sventons litteraturstrejk. Bokbloggen lyckades få tag i huvudpersonen själv för en intervju.

– Ture, du har alltså påbörjat en bokstrejk. När någon försöker läsa någon av Sventondeckarna så finns du helt enkelt inte med i boken. Stämmer det?

– Det stämmer. Ett intressant fall, på det hela taget.

– Berätta mer – vad är det du strejkar för?

– Det är en stödaktion för min gode vän Herr Omar. Den artigaste och raskaste gosse jag känner. Men han utsätts numera för hatbrott, glåpord och rasism. Särskilt sedan det tragiska vansinnesdådet på IKEA för någon vecka sedan. Folk har inte längre några spärrar för vad de vräker ur sig mot människor med rötter i Mellanöstern.

– Hur länge kommer din litterära sittstrejk pågå?

– Det är för tidigt att yttra sig om den saken. Men vi kan inte låta historien upprepa sig. Hatet mot judar kunde urarta till Förintelsen på trettiotalet eftersom de goda människorna var tysta. Jag tänker inte stå tigande bredvid när samma hat nu piskas upp mot muslimer. Herr Omar är min bäste vän och har inget ont gjort.

– Hur mår Herr Omar idag?

– Han är lugn och outgrundlig. Men jag ser nog att det tär på honom, näthatet. Varje gång han öppnar sin facebook suckar han sorgset.

– Slutligen, det ryktas om att strejken kan komma att utökas?

– Ja. Jag har fått fantastiskt stöd från kollegorna. Från och med imorgon ansluter sig Agaton Sax och Kalle Blomkvist till sympatistrejken och jag väntar besked från Lasse och Maja under dagen. Hela den svenska ungdomsdeckargenren står upp mot rasism och för tolerans.

– Tack då, Ture Sventon, och lycka till.

Tematrio: Deckare

Lyrans tematrio denna vecka: deckare.

Oh no. Jag som inte är någon deckarkonsument. Jag älskar gamla pusseldeckare av typen Agatha Christie och Maria Lang, men dem har jag ju skrivit om flera gånger redan. I förra årets tematrio med deckartema nämnde jag de gamla godingarna Balderson, Marsh och Trenter. I år börjar jag med två halvbra moderna försök att återskapa mysiga pusseldeckare med klur.

Claude Izner: skriver deckare som utspelar sig i Paris under sent artonhundratal. Rätt taffliga gåtor och inte den rätta klurfaktorn, men lättsam underhållning. Trivia: bakom pseudonymen Claude Izner gömmer sig två systrar som driver bokaffär när de inte skriver deckare.

Jacqueline Winspear: försöker desperat plocka upp P. D. James mantel med en serie deckare om unga privatdetektiven Maisie Dobbs i London under 40-talet. Trivsamma karaktärer och bitvis funkar deckargåtorna, men som de flesta moderna författare blandar Winspear in för mycket annat i berättelsen – politik, kärlek och en hel del pekpinnar – som förtar nöjet med en deckare som hjärngympa.

En riktigt bra deckare är istället Åke Holmbergs Ture Sventon. Här behövs inget klurande alls – det är ständigt denna Vessla som är boven – men det gör ingenting för Sventonböckerna är ändå ett nöje från första till sista bokstaven. Sätt den genast i händerna på samtliga barn i tidiga bokslukaråldern!

Tematrio: deckare

Lyran frågar efter deckartips eftersom det är påsk och av någon underlig anledning får folk deckardille kring påsk. (Inte jag! Jag läser Madame Bovary.)

Men tre tips på deckare kan jag väl skrapa ihop, nämligen de gamla roliga pusseldeckarna. Lang och Christie känner ni allihop redan till men har ni läst…

…Bo Balderson, Statsrådet och döden. Bo Balderson är en pseudonym som, så vitt jag vet, aldrig har avslöjats. Hen skrev en serie storsatiriska deckare med stor insiderkunskap om regeringskansliet under åren 1968-1990. Böckerna är oerhört skruvade och fantastiskt roliga, kanske särskilt för den som liksom jag själv jobbar i offentlig förvaltning. Och lite jobbiga ibland när de blir alltför intensiva.

…Dame Ngaio Marsh, When in Rome. Marsh var den nyzeeländska deckardrottningen som tävlade med Christie och Sayers och vars kännetecken är en stor dos måleri och konstnärskap inblandad i varje mordgåta. I flera av böckerna är en målning den avgörande ledtråden för att avslöja boven.

…Stieg Trenter, Som man ropar. Inte för att intrigerna är så speciella eller karaktärerna så trevliga, utan för att detta är böcker proppfulla med mat.

Slutligen vill jag hedersomnämna Ture Sventon samt påpeka att Ellery Queens gamla polisdeckare är fruktansvärt rasistiska och Raymond Chandlers \”hårdkokta\” deckarserie framför allt är en stor mängd sexistisk misogyni.

Gemensamma bokminnen

Om jag säger: \”Det är för tidigt att yttra sig om den saken!\” då kontrar min syster genast med \”Ständigt denna vessla\”.

Medan min livspartner istället tittar på mig som om jag borde boka in ett läkarbesök inom snar framtid.

De barnboksreferenser vi har gemensamt fungerar som ett starkt socialt kitt. Den gula huliganens pappa läste inte om temlor som barn, han läste någon tysk ungdomsserie om kobåjer och indianer. Han utbrister inte \”förgrömmade onge\” när Tassavalpen biter på soffan. Och när han svär låter det inte \”bomber och granater, anfäkta anamma\” (fast det gör det inte om mig heller, tyvärr).

Men vi säger båda \”my preciousssss\” i både tid och otid. Så jag tycker mycket om honom ändå.