Charmiga veterinäranekdoter

Vissa personer är väldigt bra på att skriva charmiga kåserier. Till exempel James Herriot, All creatures great and small. En serie anekdoter om livet som landsortsveterinär på trettiotalet.

Det är små betraktelser om de kantiga Yorkshirebönderna och om det hårda livet på heden. Kalvningar i iskyla, alltid med en felvänd kalv. Hästar med kolik och grisar med lunginflammation. Bilen går alltid sönder i fel ögonblick och kollegan är kolerisk och glömsk men också trevlig mellan varven. Det är roligt, lättsamt och väldigt kärleksfullt. Och ganska djupt och sorgligt emellanåt. Det är riktigt härlig läsning.

Finns för övrigt också i nyinspelad TV-version.

Hundskadeindex: det handlar om en veterinär, vad tror du.

Thin air

Jag läste Ann Cleeves, Thin air (finns på svenska som Tomma luften). Jag gillar ju BBC-varianten som TV-serie med härliga Shetlandsö-vyer.

Men jag gillar inte Ann Cleeves bok.

Den handlar om tre väninnor från London som besöker Shetland i samband med en bröllopsfest. En av dem försvinner ”i tomma luften” (nej, det gör hon inte, hon är borta ett par timmar innan hon hittas, det är en mycket dålig titelsättning) och en polisutredning startar. Det finns ett barnspöke, en före detta trollkarl som driver B&B med sin man, stora mängder otrohetsaffärer och Jimmy Perez ständiga oro över dottern Cassie.

Polisarbetet är beskrivet på ett mycket märkligt sätt. Intrigen är absolut inte trovärdig. Slutet är hopplöst och går inte ihop utan väldigt mycket god vilja från läsaren.

Synd, för karaktären Jimmy Perez är ju rätt trevlig.

Du borde ha vetat

You should have known av Jean Hanff Korelitz är en psykologisk spänningsroman på temat skurkens fru

Huvudpersonen Grace är en parterapeut som just har skrivit en kaxig bok med titeln Du borde ha vetat, där hon argumenterar för att kvinnor borde vara mer kritiska när de väljer sin partner. Det tolkas, med rätt eller orätt som att Grace tycker att kvinnor i usla relationer bär en del av ansvaret för sin egen olycka. Alltså blir skadeglädjen stor när Grace själv plötsligt börjar upptäcka otrevliga saker om sin egen man. Han som verkade så perfekt! Eller?
Boken är spännande, framför allt de första två tredjedelarna. Sista tredjedelen hade kanske varit ännu mer intressant om den handlat mer om rättegången mot mannen och mindre om Graces nya kärlekshistoria, men en kan inte få allt. Överklasslivet i New York är en bisarr och mycket otäck bakgrundsmiljö (kritiskt skildrad) och de förfärligt snobbiga kvinnorna i mammagruppen är tillräckligt material för en skräckroman bara de.

Boken har tydligen också blivit TV-serie med Nicole Kidman:
Hundskadeindex: så tränar man INTE sin hund att inte rymma.

Haunting of Hill House

Jag gillar ju Shirley Jackson. Jättemycket.

Jag gillar till exempel hennes klassiska Hemsökelsen på Hill House
Så vi har just sett netflixserien som väldigt, väldigt löst bygger på hennes roman: The Haunting of Hill House.

Detta är en mycket, mycket otäck TV-serie. Den har nästan ingenting gemensamt med Shirley Jacksons finurliga och blodisande roman, förutom titeln och att det handlar om ett ondskefullt hus. Det är missbruk, psykisk sjukdom, mardrömmar och en oerhört dysfunktionell familj som inte har rett ut sina relationer efter mammans eventuella självmord för tjugo år sedan. Det är emellanåt lite svårbegripligt, eller så är det bara jag som inte hänger med i allt som antyds. Men jag lutar ändå åt att det är en bra serie, fast oerhört läskig.

Vi har för övrigt också brädspelet som lika löst bygger på Shirley Jacksons roman: Betrayal at House on the Hill. Det är inte läskigt, bara roligt, och en smart spelidé som gör att varje spelomgång blir annorlunda. Vi har hittills drabbats av t.ex. vampyrer, en växande slemklump, en zombie-overlord samt en galen vetenskapsman som krympte oss till tummelisastorlek och släppte ut katter.

Parlement – nördig humor på Europatema

På fransk och belgisk TV har de just sänt en väldigt rolig och väldigt nördig komediserie om Europaparlamentet: Parlement. En liten pärla för alla Europanördar! Den spelas på en blandning av engelska, tyska och franska, och jag har hittills bara sett att den finns med fransk textning. Jag vet inte om den alls kommer sändas i Sverige i framtiden, kanske är den alldeles för smal.

Unge naive Samy har just fått sitt drömjobb: att vara assistent åt en fransk Europaparlamentariker. Han blir snabbt lurad att ta sig an en omtvistad utredning om fiskepolitiken och ett eventuellt förbud att skära fenorna av levande hajar. I persongalleriet finns den stele och korrekte utskottstjänstemannen, den intrigerande och skrämmande tyska politiska rådgivaren, den galna Brexitförespråkaren och hennes uppgivna assistent och så några påträngande lobbyister förstås.

Det är smart, roligt och skruvat, även om alltihop är tydligt verklighetsbaserat. Att assistenter tvingats klä ut sig i fiskkostym har hänt på riktigt och jag vet precis vilka några av karaktärerna bygger på i verkliga livet… Skämten om Sverigedemokrater och Sannfinnländare är på pricken.

Men det som är roligt på kontinenten där folk har bättre koll på EU kanske inte alls funkar i Sverige?

Vem ska en tro på?

Jag har den senaste tiden sett/lyssnat på två intressanta dokumentärserier på tema sexuella övergrepp.

Å ena sidan Att rädda ett barn på SVT dokumentär, å andra sidan Hästgården, SR P1 dokumentär.
Det är nog lätt att känna hopplöshet efter de här dokumentärerna – vem ska en egentligen tro på? Ska en alltid lyssna på offren för övergrepp? Eller kan det vara så att anklagelserna bara är påhittade? Men om anklagelser kan vara falska, hur ska en då kunna ta påstådda våldtäktsoffer på allvar?
Svaret är förstås att det inte finns ett enda facit. Alla män är inte förövare men vissa är det, alla kvinnor talar inte sanning men många gör det, och varje fall är unikt. Men det är inte det som är den viktigaste slutsatsen från de här dokumentärerna. Det viktigaste är detta: de som inte har lyssnat på alla sidor av saken måste låta bli att blanda sig i. I båda de här fallen har saken förvärrats av utomstående som tagit ställning utan att ha hela bakgrunden klar för sig. Folk är alltför snabba att kommentera på internet eller tala ut i media om saker de faktiskt inte vet någonting om och det ställer till så otroligt mycket skada.
I båda fallen har experter och domstolar kommit fram till en sak efter att ha hört båda sidor och efter att ha tagit del av alla bevis och all bakgrund, men folk som bara har läst eller hört en vinklad version av berättelsen anser sig ändå vara kompetenta att ifrågasätta resultatet. Hur blev det så?
Till exempel den mamma som ställde upp på en intervju i TV och försvarade den anklagade ridläraren – han skulle ALDRIG ha kunnat göra något sånt mot unga tjejer. Det visste ju hon, för hennes dotter red på den ridskolan. Och därmed gjorde hon det omöjligt för dottern att berätta för mamman att hon också varit regelbundet utsatt. Hur känns det för den mamman när dottern till slut lyckas bryta tystnaden, tjugo år senare? Det är bättre att inte vara alltför säker på sin sak. 
Slutsats: om du inte faktiskt vet, kommentera inte, ta inte ställning. Lämna dömandet åt domstolen.
Och nej, internet är inte en giltig domstol.

Språkfest med framvandrarna

Har ni hittat den här roliga lilla pärlan?

Beforeigners är en norsk TV-serie med mycket humor men samtidigt oväntat seriös. Den påminner en smula om Äkta människor i all sin kreativitet.

Norge måste ställa om sig till en ny migrationsvåg, inte från andra geografiska platser utan från andra tidsepoker. Integrationen av de framvandrade går lite sisådär. Det är väldigt snyggt gjort och med många intressanta poänger.

Men det jag framför allt njuter av är språket! Den här tv-serien har nämligen något så ovanligt som dialog på fornnordiska, som vikingarna (förlåt, vi använder ju inte v-ordet – jag menar de multitemporala) använder sinsemellan. Det är halvt begripligt när man hör det med textning och som språknörd blir jag som ett barn på julafton…