I skuggan av Uwe Timms bror

Uwe Timm är den tyske författaren bakom bl.a. storsuccén Upptäckten av currywursten. Han har också skrivit en slags grubblande memoarbok om sin bror, den 16 år äldre idolen som dog vid ryska fronten under andra världskriget.

Timm läser broderns dagbok från fronten och breven hem och han försöker begripa hur brorsan tänkte och hur helt normala unga män som han kunde drivas in i kriget så okritiskt och entusiastiskt.

Dessutom mycket öppet och personligt om hur familjen efteråt försökte värja sig mot den kollektiva skulden efter kriget. Till exempel hur de betonade för alla att sonen varit i Waffen-SS, inte i det SS som vaktade koncentrationslägren. Och därför var det okej.

Fast att ingenting egentligen alls var okej. Men de måste leva vidare med det ändå.

Så väldigt intressant! Och svårt att riktigt fatta. Timm själv skriver att han inte skulle kunnat skriva den här boken förrän nu, 70 år senare. Sådan känsloladdning har ämnet.

Boken heter I skuggan av min bror. Läs den!

Mordthriller med tysk psykopat

Juli Zeh är en av mina favoritförfattare, hon skriver rysare befolkade av både fullblodspsykopater och vardagsgalningar.

Schilf, eller på svenska Fritt fall tycks vid första påseende vara en thriller om ett mord. Ett barn kidnappas, en cyklist blir av med huvudet, ett par fysikprofessorer har en mycket osund relation med långa rötter och de mycket märkliga poliserna är karikatyrer på sig själva. Det tycks finnas minst en totalgalning med i bilden. Eller?

Men eftersom Zeh är ett geni är den här boken mycket mer än bara en dussinrysare. Den är egentligen en fantastisk kärlekshistoria och en berättelse om mäns svårigheter att uttrycka känslor för varandra.

Visst, Schilf är en thriller i vilken ett mord begås, men det är inte en deckare, den bara låtsas vara det. Den är smart, den är snyggt sammanpusslad, den är full av överraskningar och den är bitvis otäck på det där mest psykologiska viset som går under huden på en.

Läs Juli Zeh!

***
Mer tysk torsdag: Bokmoster, Panischer Frühling

Nytt EU-direktiv om boktitelpositionering

…nej, något sådant är förstås inte på gång.

Men jag skulle nog gärna vilja att den nya EU-kommissionären för utbildning och kultur tog sig an denna viktiga fråga.

Jag får nämligen nackspärr av att vända på huvudet hela tiden för att de tyska böckerna har titeln på fel ledd på bokryggen. Och tänk på alla stackars människor med tvångssyndrom (OCD)!

Här krävs harmonisering till en internationell standard, pronto.

Tyskarnas passion för pastasallad

Rafik Schami är tysk författare med rötter i Syrien och han skriver roliga små kåserier om kulturkrockar och brytningspunkterna mellan det arabiska och det tyska. Till exempel i textsamlingen Eine deutsche Leidenschaft namens Nudelsalat (\”En tysk lidelse vid namn pastasallad\”).

Det där med pastasalladen syftar på hur tyskar respektive syrier är som gäster eller värdar. Enligt Schami: tyska gäster säger att de kommer två personer klockan fem, då kommer två personer klockan fem. Och de har med sig pastasallad eller något annat för att bidra till middagen. Syriska gäster kommer klockan nio, eller helt oanmälda, de har tagit med tolv vänner och kusiner och om de har med sig något ätbart är det en förolämpning mot värden (de tror att hen inte kan fixa tillräckligt mycket/god mat).

Andra kåserier behandlar kampen mot tyska hantverkare i husrenoveringsprojekt, synen på livet/döden och svårigheterna med att dejta tyska kvinnor.

En rolig textsamling! Och särskilt för mig som också har levt en liten tid som invandrare i Tyskland. Fast jag kan inte minnas att jag åt särskilt mycket pastasallad.

***
Obs, missa inte heller Bokmosters tysk-torsdag-inlägg idag!

Han är tillbaka!

I en mysig liten alpby i Italien avslutade den gula huliganens pappa och jag det senaste högläsningsprojektet: Er ist wieder da av Timur Vermes.

Som vi har skrattat! Det är en vansinnig liten bok med stor politisk skärpa. Det handlar om Hitler. Han är tillbaka. Efter sextio år. Berlin är förändrat, men Hitler är densamme. Och nu vill han ha revansch.

Problemet är bara att ingen tar honom på allvar. Alla tror att han är en ovanligt bra imitatör. Plötsligt får en TV-kanal nys om honom och plötsligt är han åter i rampljuset… i ett humorprogram.

Det är så slugt skrivet! Missförstånden avlöser varandra och helt oavsiktligt drar Hitler ner byxorna på den ena politikern efter den andra – framför allt på den nutida högerextrema rörelsen. För hur ska de, inför TV-kamerorna, reagera när en Hitler kommer och skäller ut dem för att de är för mesiga mot utlänningar?

Fruktansvärt roligt och ibland så hisnande vågat att vi drar efter andan – får Vermes verkligen skriva så här? Ja! Det får han. För det är inte bara roligt utan dessutom väldigt genomtänkt.

Ps. Missa inte att kolla in det smarta bokomslaget!

Giraffens hals

Judith Schalansky är författaren till Der hals der Giraffe, \”Giraffens hals\”. En alldeles gräslig liten historia om biologiläraren Inge Lohmark som kämpar med sina oengagerade elever i en liten byhåla någonstans i forna Östtyskland.

Läraren har noll sinne för sociala relationer, har förmodligen någon variant av Asperger. Hon talar om sina elever som \”Disziplinloses Unkraut\” (odisciplinerat ogräs). Hon förklarar förhållandet mellan barn och föräldrar som en variant av Stockholmssyndromet. Hon ser på när elever mobbas och får stryk och ingriper inte, för så är det i naturen, de svagare går under. Hon ser allt som händer men håller sig neutral, ständigt en iakttagare, aldrig en deltagare.

Det är en rolig-sorglig bok med väldigt smarta formuleringar som får en att först skratta och sedan sätta skrattet i halsen eftersom det egentligen är hemska saker som sägs. Inge Lohmarks beskrivning av skolans förfall är klockren och knivskarp och även om hennes kritik är skruvad så känns det så bekant…

Svårläst men trots allt läsvärt.

***
Läs också Bokmosters välformulerade recension av samma bok!

Husse och hund

Thomas Mann har skrivit både det ena och det andra, bland annat Herr und Hund, en liten trivsam essä om familjen Manns hund, Bauschan.

På typiskt Mannskt vis beskrivs morgonpromenader, hundens glada jakt på fasaner och ett deprimerande veterinärbesök med en alldeles särskild grammatisk exakthet. Det blir en mycket levande berättelse.

Sannerligen ingen handbok i hunduppfostran. Men en bok fylld av kärlek.

***
Dagens bästa tips kommer från Bokmoster: gratis lån av e-böcker via tyska Goetheinstitutet!

Spieltrieb – otäcka ungar

Juli Zeh är väldigt bra på att skriva otäcka historier. Jag läste Spieltrieb, en thriller i skolmiljö.

Det handlar om två  extremt överbegåvade och superintelligenta skolungdomar. De är smarta – men också emotionellt efterblivna på gränsen till psykopati. På lek börjar de testa sin förmåga att utöva makt över andra. Eftersom de inte har normala hämningar använder de sig gärna av hela registret hot-sex-våld, förutom vanlig manipulation. Det hela urartar till ett grymt spel med många offer.

De två huvudpersonerna är så extrema att de inte känns helt realistiska, men det är samtidigt det som ger boken sin drivkraft.

Ibland blir texten lite långrandig när superbegåvningarna ska dänga till varandra om vem som vet mest om Nietzsche. Men oftast är det mycket, mycket spännande.

***
Läs också:
Bokmoster om Kafka
Ingrid om Familjen Bertini

Homo faber – hippieingenjörens uppgång och fall

Nu är det äntligen dags, bokklubben ska diskutera Homo faber av Max Frisch!

Jag måste erkänna att det tog mig många sidor innan jag begrep den här boken och nu i efterhand är jag fortfarande inte säker på att jag har förstått någonting.

Först en kommentar om språket. Till skillnad från Thomas Mann skriver Frisch korta, enkla meningar. Boken är lättläst. Tack, Frisch.

Sedan något om handlingen. En ingenjör ska flyga ut på ett uppdrag för att montera turbiner i Venezuela, men först försöker han rymma från planet, sedan nödlandar planet och sedan struntar han i sin transfer och åker istället ut i mexikanska djungeln för att leta efter en tobaksodling. Efter diverse om och men åker han hem till New York, upptäcker att han misslyckats med att göra slut med sitt ex, och sätter sig istället på en atlantångare på väg mot Europa. Han träffar en dotter han inte visste att han hade men innan han insett att hon är hans dotter händer diverse opassande saker under en oplanerad roadtrip genom Frankrike och Italien. Sedan dör minst en, sannolikt två av bokens centrala karaktärer.

Men vad tusan betyder då allt detta? Baksidestexten pratar om den rationella människans möte med det irrationella. Men NÄR visar den här velige, menlöse ingenjören något sinne för det rationella från första början? Han är ju en hopplös hippie från sida två och framåt. Han flyter hela tiden bara med dit strömmar och plötsliga infall för honom. Jag skulle istället säga: detta är en bok om veliga och irrationella människor som inte klarar av en enkel reseplanering.

Möjligen är jag förblindad av huvudpersonens usla kvinnosyn och därför ovänligt inställd. Boken återhämtar sig en smula på slutet när ingenjörens dotters mamma dyker upp, en intellektuell kraftkvinna.

Få se om mina tysktalande vänner läste ut något annat ur texten…