Jag försökte mig på E. P. Uggla, Första hösten: Blå gryning men avbröt efter ungefär en fjärdedel. Det gick inte. Jag blev för irriterad.
Det är möjligt att jag hade läst ut den om jag hade haft den i pappersform. Min toleransnivå är, som redan nämnts, mycket lägre för ljudböcker. Ungefär så här:
Blå gryning är en splattervariant av zombieapokalypsen: en mystisk blå blomma sprider sig okontrollerat över Sverige. Dess pollen smittar människorna med något ännu mystiskare. En mobbad tonåring, en dement kvinna, en mycket våldsam före detta lärare och en forskare försöker överleva den nya verkligheten och ta sig fram genom kaoset som de blå blommorna orsakar.
Det vill säga – en bisarr dystopi. Det brukar jag ju gilla! Så varför stör jag mig så på den här?
Det är lite svårt att sätta fingret på. Kanske alla svordomarna och det töntiga tonårstalspråket som vissa av karaktärerna snackar. Kanske de stereotypa personerna och att det finns en gräns för hur många gånger i en paragraf en bör använda ”mannen i den blodiga hoodien”. Kanske det oerhört orealistiska i hur myndigheterna reagerar på katastrofen. Det är inte rimligt att det går 24 timmar från första pollenchocken till att tjänstemän på Livsmedelsverket (! Livsmedelsverket, av alla ställen!) börjar borra med borrmaskin i sina före detta kollegors levande huvuden för att forska fram ett botemedel. Det krävs lite mer förklaring än ”chefer är ju onda” för att jag ska gå med på den utvecklingen.
Obs: det är inte en helt dålig bok. Till skillnad från Kristina Appelqvists giftiga skandal är jag ändå lite nyfiken på hur det går. Jag orkar bara inte med den i ljudboksform.
…
Ps. Livsmedelsverket ligger inte i Stockholm.
Litterärt ofog 