Sigrid Undsets Jenny

Vad ska en säga om Sigrid Undsets Jenny? Så sorglig, så tragisk.

Norska konstnären Jenny bor med en väninna i Rom och målar vackra tavlor. Väninnan flörtar och svärmar med allehanda män men Jenny håller sig på sin kant. Så blir hon antastad av en ung norrman som tjatar på henne tills hon försöker intala sig själv att hon kanske ändå är lite kär i honom, det vore ju praktiskt och trevligt att ha någon och hon börjar ju bli så gammal (28).

Hon blir naturligtvis olycklig, men han fortsätter tjata och pressa henne varje gång hon försöker få lite frihet tillbaka. Till slut spricker äntligen förhållandet men Jenny hamnar istället i klorna på någon som sysslar med en annan typ av känslomässig utpressning mot henne. Hon lyckas mer eller mindre slita sig loss och lever olyckligt i utlandsexil en period tills den förste pojkvännen hittar henne igen. Jenny utsätts för en hänsynslös våldtäkt varpå hon tar livet av sig.

Det handlar om kärleken, eller rättare sagt om kraven och pressen som har gjort att kvinnor genom tiderna ställt upp på så mycket dumt i kärlekens namn. Sigrid Undset väjer inte för det knepiga och komplexa. Stackars, stackars Jenny.

Sommarsammanfattning

Annikas bokblogg har börjat med fredagsfrågor igen och när det lottas ut såhär vackra bokaskar (kolla in den jättefina asken som låtsas vara en stor bokatlas, den skulle jag väldigt gärna se på mitt soffbord) så kan jag ju inte låta bli att haka på…

Frågan är kort och gott: vad har vi läst för spännande i sommar?

Jo du Annika, det blev en salig blandning…

Sommarens bästa är nog Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, följd av Barbara Kingsolvers Giftträdsbibeln. Caitlin Moran var en fin ny bekantskap som satte ord på en hel massa saker som jag brukar gå och tänka på, fast hon gjorde det på ett mycket roligare och grövre sätt än jag någonsin skulle kunnat göra. Moran är min nya husgud.

Sommarens sämsta är antingen Martina Montelius Främlingsleguanen eller Julian Barnes The history of the world in 10 1/2 chapters. Montelius för att det bara var en språknördigt inbäddad egotripp och Barnes för att den var så vansinnigt långtråkig. (Jag är för övrigt lite bekymrad över att jag inte gillade Montelius, jag brukar ju älska absurderier. Men det här var snarare som att läsa vad heter han nu den där brandorangea skåningen på min svarta lista).

Sommarens längsta är Sigrid Undsets härliga medeltidsdrama Kristin Lavransdotter, den var fin och fyllde ut sina tusen sidor på ett alldeles utmärkt sätt. Perfekt sommarläsning med både böldpest och bergatroll.

Sommarens utmaning var att läsa en bok på norska. Det gick alldeles utmärkt! Jag har lärt mig massa nya ord som lugar (hytt) och bedrift (företag). Per Petterson heter författaren och boken Jeg forbanner tidens elv delar jag med mig av som månadens boktips.

Sommarens mest oväntade läsupplevelse är Georges Rodenbach, Bruges-la-morte eftersom jag trodde att det skulle vara en deckare från sjuttiotalet men istället fick en experimentell roman från slutet av artonhundra. Hupp! Recension har jag inte ännu hunnit skriva.

Sommarens roligaste är utan tvekan Timur Vermes, Er ist wieder da (\”Han är tillbaka\”) som är en svindlande politisk satir om Hitler som tidsresenär i nutiden. Det hjälpte kanske att jag läste den tillsammans med en infödd tysk som kunde förklara vissa fina pikar som jag själv hade missat, men jag tror att de flesta kan ha roligt åt den här boken även utan detaljkunskaper om tysk politik och andra världskriget.

Sommarens mest lärorika är den kinesiska biografin Vilda svanar av Jung Chang. En mycket intressant läsupplevelse. Obs! Gräs är borgerligt! Bra att veta så här de sista veckorna innan valet.

Kristin Lavransdotter

Sigrid Undset fick nobelpriset 1928, bland annat för det fantastiska medeltidseposet Kristin Lavransdotter.

Romantrilogin handlar om Kristin som föds i en stormansfamilj i trettonhundratalets Norge. Hon är from och välartad och har de bästa förutsättningar för livet – tills den dagen allt ställs på ända för att hon blir passionerat förälskad i den snygge och charmige men föga ansvarstagande Erlend. På trots mot den rådande hederskulturen blir hon Erlends älskarinna och därmed har hon försakat den enkla och trygga vägen i livet.

Boken följer Kristin från barndom till ålderdom. Det är en mycket rik berättelse, inte minst för att Undset måste ha gjort så ordentlig research inför skrivandet! Det svåra livet förr beskrivs ärligt och inte särskilt romantiserande. Folk dör som flugor. Och den stora kärlekshistorien mellan Kristin och Erlend blandas ut precis lagom mycket med stormaktsspel och dramatiska intriger som ibland bara kommer fram mellan raderna. Det är för övrigt mycket som bara beskrivs mellan raderna. Här finns till exempel inga direkta sexscener utan allt sägs utan att det egentligen sägs – väldigt elegant.

Det handlar om en stark kvinnlig förebild som lever under en patriarkalisk hederskultur. Jag skulle ändå inte kalla det en feministisk klassiker. Däremot tänker jag att detta skulle kunna vara en intressant bok att sätta i händerna på dem som riskerar falla för förenklad rasistretorik. Kristin Lavransdotter beskriver nämligen hur människor som lever under mycket främmande normer ändå har precis samma allmänmänskliga rädslor och känslor, kärlek till sina barn och oro inför döden. Och dessutom är dessa främmande normer en del av vår egen skandinaviska historia – en del av det som våra \”Sverigedemokrater\” längtar tillbaka till… Så sluts cirkeln.

Kristin Lavransdotter var en mycket fin läsupplevelse, en bok som nog alla kan hitta något intressant i. En riktig klassiker.