Vietnamkriget i glimtar

Jag erkänner! Jag hade inte läst en enda bok av Kim Thuy. Förrän nu. Nu läste jag äntligen Em.

Temat är barn med blandad härkomst i Vietnam under kriget: barn till amerikanska soldater, barn till franska plantageägare. Oftast tillkomna genom våldtäkt, ofta övergivna eller bortstötta eller helt enkelt utan någon vuxen med möjlighet att ta hand om dem, till exempel på grund av det mycket dödliga kriget.

Vissa av barnen skickas till USA för omprogrammering och fosterhemsplacering. Andra får klara sig bäst de kan. Vissa har tur och blir omhändertagna av någon som bryr sig om dem.

Alltihop är berättat i små glimtar från många olika perspektiv. Det är snyggt, det är läsvärt, det är intressant. Och hemskt.

Annons

Efterliv

Sista lästa romanen förra året blev Abdulrazak Gurnahs Efterliv. Om Tanzania i början på nittonhundratalet – en bit historia jag inte hade så bra koll på.

Afiya blev föräldralös och har levt som hushållsslav i en familj sedan barnsben. Hamza har varit slav åt den tyska armén. Båda har upplevt brutalitet och förtryck men båda lyckades ta sig ut och fly till staden. Där möts de och finner varandra. Afiya slutar aldrig leta efter sin försvunne bror och Hamza måste skaffa sig en tillräckligt god ställning för att våga/kunna fria till Afiya.

Boken har ett lite lustigt upplägg: det läggs väldigt mycket tid och detaljer på beskrivningen av 1910-talet. Sedan utspelar sig kanske en knapp tredjedel av boken på 1920-talet. Kanske en 20-30 sidor om 1930-talet och sedan hafsas resten av 1900talet igenom på de sista sidorna. Varför inte bara sluta kring 1930?

Mittemellanbra – intressant med kolonialhistoria, lite mjaha om själva berättelsen.

Ingen vid min sida

Nadine Gordimer är en av mina favoritförfattare. Hon är klok, intressant och skicklig. Ingen vid min sida är en av de svårare/tyngre av hennes romaner, men definitivt läsvärd.

Vera Stark är en ovanligt stark och självständig kvinna i sin tid. Hon lämnade som helt ung sin man för att istället leva med sin älskare. Hon lämnade sitt jobb för att istället bli aktivist på en organisation som ger rättshjälp till fattiga svarta som kräver sin mark tillbaka. Nu är hon i pensionsåldern, det är nittiotal i Sydafrika och allting förändras omkring henne. Det vita patriarkala styret svajar och kvinnor och svarta kliver fram och tar nya roller. Alla hänger inte med i svängarna och Vera vill återigen slå sig fri och gå sin egen väg.

Gordimer skriver ofta om just den där brytningstiden i Sydafrika och om vad som händer när maktbalanserna rubbas. Den här gången handlar det mer om man/kvinna och hur relationerna skakar när kvinnor plötsligt kan ta sina liv i egna händer. Alla män kan inte hantera den förändringen lika bra.

Jätteintressant! Och ibland frustrerande. Huvudpersonerna är realistiska människor, de gör fel, de säger korkade saker. Vera förstår sig till exempel inte alls på sin lesbiska dotter och beter sig bitvis riktigt, riktigt illa. Det finns inga goda/onda i romanen, det finns bara människor.

Bra läsning!

Feministisk kinesisk sci-fi

Jag gillar böcker med extra allt.

Jag ÄLSKAR Iron widow av Xiran Jay Zhao!

En dystopisk framtid: en spillra av mänskligheten håller stånd mot utomjordiska jättevarelser med hjälp av en liten men kraftfull armé av chrysalispiloter. Varje chrysalis (en slags robot-transformer-mojäng) styrs av ett par, en man och en kvinna, och deras gemensamma livskraft qi gör att roboten kan slåss mot utomjordingarna. Problemet är bara att kvinnorna sällan överlever ett fältslag eftersom deras qi tas över av den starkare pilotmannen, så flickor skickas till fronten som ett offer för det allmänna bästa, trots att alla vet att de går raka vägen till slakt. Tills vildsinta och egensinniga Zetian bryter sig in för att sabotera systemet och hämnas sin syster.

Det är GENIALT och jätteintressant! Något av en kinesisk version av Hungerspelen fast med en mycket bättre lösning på kärlekstriangeldramat. Jag gillar den inte bara för de spännande och mångsidiga karaktärerna och det kluriga upplägget. Boken lyfter också så många perspektiv på mans- och kvinnoroller – kanske framför allt om männen. Zetian förväntar sig att alla pilotmän är monster som hon ska krossa, men så lätt är det ju inte. Männen är ju också fångade i patriarkatet, bara det att deras problem ser annorlunda ut. Så fint nyanserat och fiffigt berättat.

Och så är där en riktig knockout till plot twist på slutet…

En tiopoängare!

Rötter

Alex Haleys moderna klassiker Roots har jag ju hört talas om – men inte förstått att det är en sann historia byggd på gedigen släktforskning!

Kunta Kinte växer upp i en liten by i Gambia. Han varnas ständigt för slavjägarna som kidnappar människor men en dag är ändå oturen framme. Han överlever den fruktansvärda seglatsen över havet, fastkedjad nere i lastutrymmet med hundratals andra. Väl framme planerar han omedelbart sin flykt från de brutala plantageägarna men blir piskad och lemlästad tills han fogar sig i sitt öde. Hans sista rebellhandling blir istället att berätta sin livshistoria för dottern och få henne att lova att berätta vidare för sina barn och de för sina barn, så att familjens rötter i Gambia aldrig glöms bort.

Det är en storslagen bok! Generation efter generation av slavar hankar sig fram, och dör utslitna. Starka män hyrs ut ”för avel”, kvinnorna våldtas av de vita husbönderna, barn säljs bort från sina mödrar så fort de kan gå och stå. Men de som är smarta eller talangfulla nog kan karva ut lite mer frihet och lite mer rättigheter för sig och sina familjer – om de också har turen att hamna hos rätt vita.

Och kapitlen på slutet som beskriver hur Haley steg för steg gick till väga för att spåra sina släktingar, de är imponerande och gripande.

Nej, slaveriet är inte över ens idag, och traumat sitter fortfarande djupt. Vi behöver fortfarande visa respekt för de historiska sår som bara knappt ärrat över.

Nigerianskt fertilitetstrauma

Ayobami Adebayo har skrivit en roman om ofrivillig barnlöshet och den är alldeles förfärlig, fast att det verkligen inte är något jag känner igen mig i. Stanna hos mig är bland det sorgligaste jag har läst på länge.

Yejide och Akin är jättekära men deras äktenskap är hårt pressat. Yejide vill gärna ha barn, visst – men det är ändå ingenting mot hur mycket svärmödrarna vill ha barnbarn. Efter fyra år som gifta men utan barn anser släkten att Yejide har förlorat alla rättigheter som kvinna och Akin blir påtvingad en andra hustru. I desperation försöker Yejide det ena galna knepet efter det andra, hon riskerar till och med sitt eget liv och sin hälsa. Och när hon till slut blir gravid är priset hon får betala så högt att det krossar både henne och Akin.

Det är en förfärligt, förfärlig bild av Nigeria på åttio- och nittiotalet, med familjetraditioner som tvingar unga människor till alldeles vidriga självuppoffringar. Om jämställdhet, könsroller och framför allt: skammen i att inte leva upp till dem.

Min syster, seriemördaren

Jag hittade en liten pärla: Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. En klockren liten berättelse om systerskap i det moderna Nigeria.

Korede är sjuksköterska, ordentlig och redig men ouppskattad av alla. Framför allt av sin otacksamma lillasyster. Systern har diverse dåliga vanor, bland annat råkar hon ständigt ha ihjäl sina pojkvänner. Korede måste rycka ut och hjälpa henne att gömma liken. Samtidigt har hon egna bekymmer, till exempel hur hon ska få den snygge läkarens uppmärksamhet…

Torr humor – underfundiga underdrifter – lite oväntat slut. Jag älskade boken.

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

Black water sister

Jag har ju verkligen gillat Zen Chos andra böcker – de har allihop varit spektakulärt annorlunda med väldigt oväntade persongallerier.

Black Water Sister är mer nedtonad och seriös. För att vara Zen Cho, alltså.

Jess flyttar från USA där hon vuxit upp, för att följa med sina föräldrar till deras hemland Malaysia. Det blir en rejäl kulturkrock och inte enklare av att Jess råkar få sin mormors mycket bråkiga spöke på halsen. Mormorspöket har inga skrupler och försöker komma åt att knycka Jess kropp för att göra egna utflykter. Hon har nämligen ouppklarade affärer med stans rikaste gangster och med en gudinna som saboterar byggarbetsplatser. Jess måste rycka in och få pli på mormor, gangstern och gudinnan. Jo, och så måste hon försöka hålla sin indiska flickvän hemlig för sin homofoba och smått rasistiska familj.

Det är roligt men också en hel del allvar. En young adult-berättelse med mycket kärlek, jämställdhetsteman och krocken mellan västerländsk vetenskap och kinesisk mytologi. Jag älskar språkklangen och de malaysisk-kinesiska småorden som ger färg åt berättelsen.

Zen Cho kan skriva mer än bara svart HBTQ-Harry Potter!

How the one-armed sister sweeps her house

Cherie Jones har skrivit en bra men mycket hemsk debutroman: How the one-armed sister sweeps her house.

Två kvinnor på Barbados: unga fattiga Lala, nybliven mamma och ständigt misshandlad av sin man; rika Mira, olyckligt gift men inom kort istället olycklig änka med post-traumatiskt stressymptom.

Det är så mycket i den här romanen. Så mycket våld, elände och övergrepp. Ett par ljusglimtar hade varit bra för att balansera upp så att vi läsare inte deppar ihop alldeles! Men jag gillar det ändå, det är bra berättat. Jag älskar den västindiska dialekten som skiner igenom emellanåt, och kontrasterna/konfliktytorna mellan inresande turister och öborna. Det är som att de lever på helt olika öar, fast att de delar samma strand.

Och alla olyckliga birollskaraktärer! Mannen som själv utsatts för övergrepp och nu säljer sin kropp till äldre vita kvinnor. Kvinnan som äntligen kan ta makten över den åldrande make som förr utsatte deras dotter för incest. Den förfärliga polisen som inte förstår att han är en våldtäktsman – att även en prostituerad faktiskt har rätt till sin egen kropp.

Hundskadeindex: det är ALLDELES ONÖDIGT att ta livet den stackars hunden på det där sättet – det bidrar inte det minsta till handlingen.