Bruno Vincent har gjort ett härligt ofog med Enid Blytons gamla femdeckare: han har skrivit en fullständigt bananas fortsättningsserie. Vad sägs om titlar som Fem blir glutenfria eller Fem på strategisk away-day? De är dessutom designade med exakt samma slags typsnitt, illustrationer och omslagsbildsstil – till och med känslan i omslagsmaterialet är detsamma som i de gamla fem-böckerna. Ofog med hög kvalitet.
Jag läste Five on Brexit Island som handlar om att George, Anne, Dick och Julian (och Tim!) ror ut till Kirrin-ön för att komma bort från uppståndelsen kring Brexitomröstningen. De blir osams när valresultatet kommer ut och George gör ett drastiskt twitteruttalande som resulterar i att de snart blir belägrade av ett stort journalistuppbåd.
Det är en småskojig bok som antagligen bara håller om en är väl bekant med fem-deckarna och deras små egenheter. Det är scones och lägereldar, blandat med politisk satir och en hel del giftpilar åt Boris Johnsons håll. Oerhört lättläst i ett föredömligt kortfattat format. Jag fnissade.
Jag är ju stark motståndare till att man försöker kränga gamla författare med hjälp av nyskrivna förfalskningar, t.ex. David Lagercrantz version av Stieg Larssons böcker eller Sophie Hannahs försök till en ny Poirot. Skillnaden mellan dem och Bruno Vincent är att de förra är seriösa försök att fortsätta skriva i samma stil, så att läsaren kan fortsätta köpa böcker trots att urprungsförfattaren dött. Vad Vincent gör är istället att plocka upp en gammal bokserie och göra något helt och uppenbart annorlunda av den – ett satirverktyg, inte ett försök att sälja mer Enid Blyton. När det dessutom görs snyggt, då är jag helt med på tåget.
Litterärt ofog 