Elin Wägner om småländska bondmoror

Elin Wägner (fantastiska-fruntimmer-boktolvan) skrev så mycket, mer än jag hade koll på. Bland annat flera romaner om småländsk fattig landsbygd kring sekelskiftet arton-nittonhundra.

Åsa-Hanna handlar om en ung bondflicka som blir sviken av sin barndomskärlek och som istället gifter sig med byns rike handelsman, trots hans rykte som ogudaktig och hustrumördare. Hon tänker sig att hon nog ska kunna ändra honom till det bättre. Klassiskt misstag, allt går åt helvete.

Intressant skildring av logiken och dynamiken i ett litet samhälle. Härligt med den småländska dialekten, om än lite svårbegripligt i början.

Tematrio: Kvinnor

Tematrion i veckan handlar förstås om kvinnor. Här kommer tre utmärkta böcker om kvinnor och kvinnokamp:

Vigdis Grimsdottir är en intressant isländsk författare som bland annat skrivit den hemskt sorgliga men också inspirerande och imponerande Jag heter Isbjörg jag är ett lejon om en ung flicka som berättar från fängelset. Hon har utsatts för sexuella övergrepp och tog till slut hämnd. Gjorde hon rätt?

Pennskaftet av Elin Wägner är mindre kolsvart och bitvis väldigt rolig. Om en ung journalist som ger sig in i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon är skarp, hon är intelligent och hon är mycket bitsk när det behövs. Och det behövs ganska ofta när en ger sig i kast med 1910-talets gubbmaffia i riksdagen. Heja Pennskaftet!

Nawal el-Saadawi är mer krävande. Imamens fall är en av de tyngsta och mer svårlästa romaner vi tog oss an i nordiska Brysselbokklubben, men väl värd besväret. En flicka utmanar det islamska patriarkatet och avslöjar hyckleri, laster och översitteri. Men hon får betala ett högt pris. Poetiskt och fyllt av drömsk mystik.

Tematrio: Elisabeth

Dagens tematrio är en namnsdagstrio! Tema Elisabeth, för så heter Lyran (bland annat).

En av mina favoritkaraktärer, alla kategorier, är naturligtvis kloka och egensinniga Elizabeth Bennet ur Stolthet och fördom. Här ska inte någon lurk komma och tro att han är något! Inte ens om han heter Mr Darcy och är god för 10 000 pund. Dessutom är hon stor nog att kunna ändra sig när lurken ber om ursäkt för sitt dåliga uppförande.

Elin Wägners debutroman Norrtullsligan har fyra huvudpersoner och en av dem är Elisabeth som kallas Pegg. En ganska flamsig men ändå viktig liten roman om hur livet som kontorsanställd ung kvinna var i Stockholm kring förra sekelskiftet.

Elspeth i Själens osaliga längtan av fantastiska Audrey Niffenegger är en helt annan typ. För att vara lite mer specifik är hon faktiskt död. Hennes två systerdöttrar ärver lägenheten där hon fortfarande spökar. Ena systerdottern och spökmostern börjar umgås och är snart intrasslade i en ganska invecklad frihetsplan som bland annat involverar ett nedfruset lik, en kattunge och små maskar som kanske är någons själ. Någonstans mittemellan John Ajvide Lindqvist och Doris Lessing.

Tematrio: Stockholm

Lyrans tematrio handlar idag om Stockholm. Här kommer mina tre boktips:

John Ajvide Lindqvist har skrivit många bra skräckisar i Stockholmsmiljö, inte minst Lilla stjärna som är en massaker i det mest stockholmska av allt: Allsång på Skansen. Fram med borrmaskinerna!

Stieg Trenters deckare om hårdkokte fotografen Harry Friberg har Stockholm som kuliss. Här jagas mördare genom gränder på Söder, det äts strömmingsflundra i Vasastan och det flörtas på Västerlånggatan.

Elin Wägners Norrtullsligan är en slags kåserande och lättsam skildring av fyra unga självförsörjande kvinnor i början av nittonhundratalet; de släpar sig fram trots hård konkurrens, dålig ekonomi och lurkar till män.

Tematrio: kvinnor, kvinnor, kvinnor

Lyran skickade ut en ny tematrio: böcker om kvinnor, med tanke på kommande Internationella Kvinnodagen.

Läs då till exempel Henrik Ibsen, Ett dockhem. Nora vill inte längre vara bara lydig dekoration! Hon vill vara människa. För det har hon rätt till.

Eller läs Elin Wägner, Pennskaftet. Om kvinnlig rösträttskamp. Och om hur problematiska könsroller uppehålls av både män och kvinnor. Om en ung politisk aktivist med särdeles vass tunga, som inte låter sig hållas tillbaka av någon eller något. För det är hon för bra för.

Och om du inte läst den än så ta genast fram Carl Johan Love Almqvist, Det går an. Jag älskar Sara Videbeck! Denna kvinnliga entreprenör som inte låter sig luras av äktenskapets bojor utan som kräver sin egen frihet och självständighet även i det romantiska förhållandet med en man. Hon väljer inte mellan frihet och kärlek, hon ser till att få både och. För det är hon värd.

Pennskaftet – rösträtt och oskuld

Elin Wägner var ledamot i svenska akademin och en av de stora svenska romanförfattarna under tidigt 1900-tal. Jag har just läst ut hennes roliga och intressanta roman Pennskaftet.

Bokens två huvudpersoner är en ung journalist som skriver under signaturen Pennskaftet och därför också kallas så av alla, samt den något äldre och mer erfarna lärarinnan Cecilia. De flyttar in på samma pensionat och snart har Cecilia fångats upp av dåtidens stora fråga: kampen för kvinnlig rösträtt. Morska feministen och yrvädret Pennskaftet drar med den äldre och försiktigare Cecilia i detta sisyfosarbete och en djup vänskap utvecklas.

Romanen utspelar sig mot bakgrund av rösträttskampen, men handlar lika mycket om tidens sexualmoral. Lärarinnan Cecilia är \”äldre\” – det framkommer inte exakt hur gammal men det tycks som om hon är omkring 30 år (!) – och hade som \”ung\” en kärleksaffär med en man. Hon är alltså inte oskuld längre. Och detta beseglar hennes öde i tiden: hon har gett upp allt hopp om att någonsin gifta sig och få barn. Hon är nämligen, säger hon själv, \”skadat gods\”. Ett fruktanssvärt ord att använda om en människa, men så rådde ju också hederskultur i Sverige på tjugotalet. Något att minnas när babiandemokraterna, förlåt \”sverigedemokraterna\”, gapar om ursvenska värderingar som de vill återuppliva.

Idén om att kvinnans värde sitter i oskulden påverkar huvudpersonerna på flera plan – och Cecilia motverkas till och med av de egna leden inom kvinnorättsrörelsen! När hon föreslås som ledamot i styrelsen kommer den gamla kärlekshistorien upp i ljuset och vissa kvinnor i organisationen anser att hon vore olämplig för posten på grund av sin osedlighet… Ett väl illustrerat exempel på att förtryckande strukturer ingalunda enbart uppehålls av män mot kvinnor, lika ofta är det kvinnor som förråder kvinnor i Wägners roman. Och det är både män och kvinnor som angriper och förlöjligar de upplysta män som stöder rösträttskampen.

Pennskaftet är dock av tuffare virke än Cecilia och hon skaffar en älskare trots väninnans varningar. Hon är lycklig med sin arkitekt fast att han är för fattig för giftermål. Pennskaftets rappa tunga och skarpa svar på tal är en av bokens största behållningar, detta käcka flickebarn sätter så väl riksdagsbaroner som tidens stureplansgrabbar på plats med sina sylvassa kommentarer.

Det är svårt att beskriva romanens slut: är det ett lyckligt slut eller en besvikelse? Spoilervarning: boken slutar föga revolutionärt med någons giftermål. Tänk att ett happy-ending kan kännas så trist… Men Wägner tycks tänka samma sak och låter nyanserna skina igenom även här! Rösträttskvinnorna som samlats och gratulerar den blivande bruden är samtidigt vemodiga. Har de nu förlorat ännu en god kamrat till äktenskapets kvinnofälla? Oromantiskt kommenterar de att bröllopet nog ändå inte är en katastrof: \”hon har för gott stoff i sig för att låta släcka ut sig som ett ljus\”. Sällan har osentimental cynism känts så befriande och uppfriskande som i denna scen.

Pennskaftet är underhållande och givande. Jag tror den vore perfekt läsning för en bokcirkel, det finns så mycket att diskutera. Wägner viker inte undan från någon infallsvinkel. Hon låter alla de olika argumenten för och mot kvinnans rätt till rösträtt och sexualitet komma till tals, även om de mer idiotiska perspektiven därefter mosas till slarvsylta av underbara Pennskaftet. En mycket läsvärd bok.