Elin Wägner var ledamot i svenska akademin och en av de stora svenska romanförfattarna under tidigt 1900-tal. Jag har just läst ut hennes roliga och intressanta roman Pennskaftet.
Bokens två huvudpersoner är en ung journalist som skriver under signaturen Pennskaftet och därför också kallas så av alla, samt den något äldre och mer erfarna lärarinnan Cecilia. De flyttar in på samma pensionat och snart har Cecilia fångats upp av dåtidens stora fråga: kampen för kvinnlig rösträtt. Morska feministen och yrvädret Pennskaftet drar med den äldre och försiktigare Cecilia i detta sisyfosarbete och en djup vänskap utvecklas.
Romanen utspelar sig mot bakgrund av rösträttskampen, men handlar lika mycket om tidens sexualmoral. Lärarinnan Cecilia är \”äldre\” – det framkommer inte exakt hur gammal men det tycks som om hon är omkring 30 år (!) – och hade som \”ung\” en kärleksaffär med en man. Hon är alltså inte oskuld längre. Och detta beseglar hennes öde i tiden: hon har gett upp allt hopp om att någonsin gifta sig och få barn. Hon är nämligen, säger hon själv, \”skadat gods\”. Ett fruktanssvärt ord att använda om en människa, men så rådde ju också hederskultur i Sverige på tjugotalet. Något att minnas när babiandemokraterna, förlåt \”sverigedemokraterna\”, gapar om ursvenska värderingar som de vill återuppliva.
Idén om att kvinnans värde sitter i oskulden påverkar huvudpersonerna på flera plan – och Cecilia motverkas till och med av de egna leden inom kvinnorättsrörelsen! När hon föreslås som ledamot i styrelsen kommer den gamla kärlekshistorien upp i ljuset och vissa kvinnor i organisationen anser att hon vore olämplig för posten på grund av sin osedlighet… Ett väl illustrerat exempel på att förtryckande strukturer ingalunda enbart uppehålls av män mot kvinnor, lika ofta är det kvinnor som förråder kvinnor i Wägners roman. Och det är både män och kvinnor som angriper och förlöjligar de upplysta män som stöder rösträttskampen.
Pennskaftet är dock av tuffare virke än Cecilia och hon skaffar en älskare trots väninnans varningar. Hon är lycklig med sin arkitekt fast att han är för fattig för giftermål. Pennskaftets rappa tunga och skarpa svar på tal är en av bokens största behållningar, detta käcka flickebarn sätter så väl riksdagsbaroner som tidens stureplansgrabbar på plats med sina sylvassa kommentarer.
Det är svårt att beskriva romanens slut: är det ett lyckligt slut eller en besvikelse? Spoilervarning: boken slutar föga revolutionärt med någons giftermål. Tänk att ett happy-ending kan kännas så trist… Men Wägner tycks tänka samma sak och låter nyanserna skina igenom även här! Rösträttskvinnorna som samlats och gratulerar den blivande bruden är samtidigt vemodiga. Har de nu förlorat ännu en god kamrat till äktenskapets kvinnofälla? Oromantiskt kommenterar de att bröllopet nog ändå inte är en katastrof: \”hon har för gott stoff i sig för att låta släcka ut sig som ett ljus\”. Sällan har osentimental cynism känts så befriande och uppfriskande som i denna scen.
Pennskaftet är underhållande och givande. Jag tror den vore perfekt läsning för en bokcirkel, det finns så mycket att diskutera. Wägner viker inte undan från någon infallsvinkel. Hon låter alla de olika argumenten för och mot kvinnans rätt till rösträtt och sexualitet komma till tals, även om de mer idiotiska perspektiven därefter mosas till slarvsylta av underbara Pennskaftet. En mycket läsvärd bok.
Litterärt ofog 