Vem får skriva om Nigeria?

Små solfåglar långt borta är en roman som handlar om det läskigaste jag vet, förlossningar. Det är en berättelse om en ung tjej i det konfliktdrabbade deltaområdet i södra Nigeria, hon är bara tolv år men tränas redan upp till barnmorska av tuffa mormor. Det handlar om kampen mot könsstympning och om problemet med unga män som enkelt rekryteras till terrorgrupper när de inte längre ser någon annan framtid.

Boken är ganska intetsägande, inte dålig men inte heller väldigt bra. Den är lite för förutsägbar, inte helt trovärdig och alldeles för moraliserande. Temat är spännande men slarvas bort (fast någon som är jättejätteintresserad av barnafödande skulle säkert uppskatta den mer).

Men så kom jag till slutet av boken och hittade en beskrivning av författaren Christie Watson på pärmens insida. Watson är inte nigerian, hon är en ung, vit brittisk sjuksköterska. Och min första reaktion var besvikelse. Det här är alltså ingen genuin Nigeriaskildring.

Min andra reaktion var: så skumt att jag blev besviken! Vad spelar det egentligen för roll vem författaren är? Om Watson inte får skriva om Nigeria, vem får då skriva om sci-fi och yttre rymden? Får bara spioner skriva spionromaner och får bara frånskilda poliser med magsår skriva moderna \”deckare\”?

När jag läste Sydasienkunskap i Heidelberg hade jag en indisk professor som alltid sa \”you don\’t have to be a cockroach to study cockroaches so you don\’t have to be Indian to study India\”. Det ligger något i det där. Författarens verktyg är pennan och fantasin, så det är klart att en brittisk kvinna kan skriva om annat än Storbritannien.

Att det inte blev så bra är en annan femma.

Most awesome reading circle

Igår kväll var det bokklubbsträff med Most awesome reading circle som består av ett gäng oerhört trevliga kvinnor från Europas olika hörn. Vi har just läst S. J. Watsons Innan jag somnar som är både en riktig nagelbitare och en bladvändare.
Christine vaknar varje morgon upp med helt blankt minne. Bredvid henne ligger en okänd man som tålmodigt förklarar att han är hennes make. Varje dag måste hon lära sig på nytt vem hon är och vad som hänt henne. Men kan hon lita på människorna omkring henne? Varför får hon höra olika historier om olyckan som orsakade minnesskadan? Och vilka av minnesfragmenten är egentligen äkta – kan hon ens lita på sin egen dagbok?

Spännande och underhållande om än med en banal och lite onödig avrundning efter den dramatiska upplösningen. Sluta skriv i tid, människa! Och vissa onödiga stickspår – fler författare borde lita på att läsaren håller intresset uppe även utan en uppsjö av extra tillkrånglingar. Alltså: inte perfekt men en väl fungerande thriller. Jag ger den sex av tio poäng.
Och extra trevligt att diskutera över en hemlagad rumänsk middag!
Ps. boken kommer att bli film med Nicole Kidman i huvudrollen.